KRIMI: Åke Edwardson

Det handlar om språket. När Åke Edwardson får till det och verkligen skriver bra, inspirerat och varierat, så att meningarna och formuleringarna rusar iväg med historien och ja, flyger på lätta men mörka poetiska vingar – då kan ingen i Sverige skriva bättre polis- och samhällsromaner än Åke Edwardson.

O_Edwardson_Marconi Park_rygg.inddMarconi Park (Albert Bonniers förlag) är det bästa han skrivit på länge.

Skriftspråket blir ett med innehållet och tvärtom. Språket flätar in och driver på de bägge historierna: den kriminalgåta som ska lösas och kriminalkommissarie Erik Winters egen gåta. Det sistnämnda hamnar aldrig i förgrunden och dominerar, vilket tyvärr skedde i Hus vid världens ände, den förra Winter-boken (2012).

Miljöerna är som vanligt Göteborg och lite Spanien, men här tar Erik Winter också ”kärran” (vilket gammalt uttryck, en Stieg Trenter-hommage kanske?) till Stockholm. Där – med utgångspunkt från Hälsingegatan – utspelar sig en av de språkligt mest virtuosa händelserna: Winter stjäl en cykel och förföljer en annan cyklist, trampar för allt vad hjärta och ben orkar genom halva centrala Stockholm.

Medan Edwardson glänser i användandet av kommatecken, beskrivningar, inskjutna utrop, i en enda lång mening, med varje ord betonas den fartfyllda, svettiga cykeljakten.

Fast det börjar – och slutar – förstås i Göteborg. En man hittas mördad i Västra Frölunda med byxorna nere och en plastpåse över huvudet. På den döde finns en bit tårtkartong med ett handskrivet ”R”. Platsen ligger nära det som förut var Marconiplan och nu heter Marconi Park.

En fotbollsplan – den är viktig för berättelsen – har ersatts av en ishall. Det ska bli fler, liknande mord med varsin bokstav på en kartongbit.

Marconi Park – Åke Edwardsons tolfte polisroman med/om Erik Winter – har ingen klurig och (väl)konstruerad kriminalintrig. Också det är bra. Oroväckande bra.

Barndomens livsavgörande händelser – både mördarens och kanske även Winters, som endast antyds – inte bara kunde vara hämtade ur verkligheten. Detta riskerar barn att utsättas för – och oroar sig föräldrar för att det ska ske – varje år, månad, vecka och dag!

Dessutom har Erik Winter (efter jazzen och en kort rockperiod) övergått till att lyssna på Michael Bolton. Jovisst, alla romanpersoner reagerar likadant – med ett skratt.

Allra sist finns också en kort novell i romanen om en fotbollsmatch mellan Grova BK (ett blandat lag med poliser, inklusive kriminalkommissarie Erik Winter) och ett gäng medicinare, som är nya i Korpen. ”En munsbit”, enligt Winters kollega Fredrik Halders. Spelplatsen är legendarisk: Heden.

Åke Edwardson briljerar – ånyo! – med sin formulerings- och berättarförmåga. Han skildrar korpmatchen så levande och roligt att jag skrattar högt. Det kan behövas också, efter romanens mörka berättelse.

Bengt Eriksson 

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln