PENGARNA i plånboken
Pengar i plånboken, vare sig mer eller mindre, är ett slagord som har kommit att dominera svensk politik. Pengarna i din plånbok, skulle man kunna tillfoga, eller i min, för i plural tappar plånboks-retoriken sin poäng. För vem, i ärlighetens namn, vill veta vad folk har i sina plånböcker? Det är endast i singular som plånboken har kunnat göra inträde i den politiska arenan, som metafor och som tilltal på ögonhöjd.
Det som begreppet syftar på är förstås de privata hushållens ekonomi, i dess mest påtagliga form. Det som finns över i slutet på månaden, det som man har kvar att spendera. Att tillskriva pengar en fysisk plats i tillvaron, vare det sig under kudden, på banken eller i plånboken, är ett sätt att illustrera pengarnas funktion. Pengar som en stilla reserv, som garanti eller som bytesmedel – platsen indikerar vad pengarna gör.
En bild som givetvis tillhör en annan epok. I den digitala eran vi lever i finns pengarna vanligtvis inte i plånboken, eller ens på banken, utan som ettor och nollor i elektroniska system. Det vi har i handen när vi betalar med kort eller med mobilen är endast stationer i ett nät, medan själva valutan befinner sig någon annanstans. Den digitala valutan har ingen plats och ingen kropp, och aktiveras endast i uppkoppling mot de digitala näten.
Sambandet mellan pengar och plats befinner sig i upplösning. Nedgrävda i glasfiberkablar har pengar blivit till digits i ett pulserande nät, till renodlad information.
En möjlig förklaring till att regeringen vid det läget så envist åberopar pengarnas plats i garderoben är att det är enklast så: varför gå in på tekniska detaljer?
En annan, mer trovärdig förklaring är att den gamla ordningen man målar upp, med pengar som en påtaglig resurs i fickan och medborgaren som suverän över sina materiella tillgångar, är oumbärlig i det skapande av den borgerliga människan som regeringen ägnar sig åt.
För vad var det borgerliga livet om inte ett liv där hushållets föreståndare var suverän över sina tillgångar? Är det något som har varit avgörande för det borgerliga livets tillkomst så var det just suveräniteten över en plats, ett hushåll och dess gränser.
I sin essäsamling The Uprising beskriver Franco ”Bifo” Berardi den moderna bourgeoisin som ”en uttalat platsbunden klass med starka bindningar till materiella tillgångar; en klass som var extremt medveten om sitt förhållande till platser och samhällen” I slutändan är det just denna suveränitet över en plats och dess materiella tillgångar som vi ser i upplösning.
Alexander de Cuveland
