I lära hos Aleksijevitj

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitjs böcker ger inblickar i Sovjets och Eftersovjets historia och i vad det kan vara att vara människa, inblickar som skakar om och efterhand renar, så som till exempel de grekiska tragedierna gjorde.

Hon intervjuar. Jättelänge. Sen tar hon under oändlig litterär efterbehandling bort sin egen närvaro (även om man märker på tilltalet att hon finns i rummet) och även allt annat som inte förtydligat det som verkligen är viktigt.

Och av det som sen finns kvar gör hon ett språk som är så äkta att man ibland bara blir sittande och stirrar på rösterna. Sjunker in i nån ofrivillig paus … och med deras minnens ögon ser framför sig det de berättar om. Tjernobylgrannar. Kvinnliga prickskyttar från andra världskriget. Människor som tappade fotfästet när kommunismen försvann. Pojkar som krigat i Afghanistan.

Och till dem som ska ha äran för detta så levande språk hör förstås översättarna: Hans Björkegren och i synnerhet Kajsa Öberg Lindsten.

Jag vill nu att alla ska läsa, för den historiska lärdomens skull. Kriget har inget kvinnligt ansikte finns i pocket, Bön för Tjernobyl i nyutgåva och Tiden second hand kom nyss ut först på svenska av alla språk.

Men jag vill också att alla som själva skriver ska ta till sig det här sättet att skriva … att riva bort oväsentligheterna i en utdragen sanningsprocess och sen bygga ihop det som är kvar till ett helt annat slags språk. Där själva stenarna ropar. Och där ensamheten och tystnaden är överväldigande.

Man till och med läser annorlunda efter att ha upplevt Aleksijevitj. Man har fått smaka på den sanna koncentrationen och blir mer överkänslig mot litterärt och journalistiskt och ideologiskt tjafs. Men kan däremot bättre uppskatta passager i andras texter där nånting sant inträffar, kanske i en till synes ovidkommande detalj eller sidokommentar.

Som översättare känner jag igen mig väldigt mycket i hennes rekonstruktionsarbete. Uppdraget man har som översättare är ju att riva ner det gamla språket och sen bygga samma sak med det nya. Inklusive allt som är underförstått. Och det ingår alltid ett moment av lyssnande, som är svårt att förklara för andra än kollegor. (Jo, psykoterapeuter och präster kan ibland fatta galoppen.)

Likadant med Aleksijevitj. Hon delar historia med dem hon intervjuat. De kommer ju från samma land, som inte finns längre. Men deras erfarenheter, intimt kopplade till deras språk, är i princip oåtkomliga för andra än dem som varit med om liknande, särskilt som upplevelserna ofta handlar om sånt man vanligtvis inte pratar om, och sällan vinner nån respekt eller aktning för. Tills underverket sker och erfarenheterna kan skönjas tvärs genom språket, i detaljerna, på de exakta platser i texten där orden och/eller berättarviljan tar slut, men de inre bilderna fortsätter.

Det finns gott om utmärkta memoarer, krönikor, historieböcker, inte minst med anknytning till fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen. Det finns reportagemästare och mästerintervjuare som vecka efter vecka lyckas fånga upp språket och detaljerna och på så vis förmedla vanliga människors unika erfarenheter. Det finns fantastiska prosaförfattare och poeter.

Ändå tror jag att vi alla kan gå i lära hos Svetlana Aleksijevitj för att vistas med öppna sinnen i mellanområdet, i ingenmanslandet mellan språk och erfarenhet, och sen väva in också tystnaderna och stumheterna i vad som återberättas. Vilket i så fall får en politisk effekt.

Jag tänker till exempel på det sorgliga faktum att de språklösa med nödvändighet hamnar utanför politiken. De illegala. De utsorterade. De som skäms. Att vara icke-medborgare är alltid förenat med att förvägras att formulera en situation som inte går att förklara för vanligt folk.

”Ideologin uttrycker sig alltid i fullständiga satser”, skrev den rumänskfödda tänkaren Julia Kristeva en gång. Hon som är en av de främsta experterna på vari den modernistiska litteraturens egenart består: författares skiftande strategier för att åstadkomma mer frihet genom att spränga och omförhandla språkets gränser och därmed samhällsordningen.

”Ideologin uttrycker sig alltid i fullständiga satser.” Och följaktligen är det ofullständiga, det till exempel av sorg avbrutna, en outnyttjad kritisk resurs. Om det bara finns nån som har förmågan att lyssna. Och att sen rekonstruera det hen har uppfattat i ett nytt språk, vars sönderbrott låter detaljer och ord och utrop träda fram med en helt annan konkretion så att ett flöde av bilder träder fram hos läsaren.

För att tillgripa ännu en jämförelse. I en teateruppsättning blir allt betydelsefullt, varje föremål, varje gest, snart sagt varje plats på scenen. Därför måste alla uttryck tuktas, så att endast det som är verkligt viktigt når fram, så att ingenting ovidkommande stör. Kraven på relevans är enorma. Och det går inte att säga på förhand vad som ska bort och vad som ska bli kvar; de valen är en frukt av repetitionsprocessen.

I den här jämförelsen menar jag då inte att Aleksijevitj är regissören. Nej, hon är åskådaren, ensam i salongen. Den som lägger allt som var viktigt på minnet från föreställningen Samtidshistorien och sen kommer ut och berättar det för oss andra. Med otrolig lyhördhet. Så att det känns som om vi också hade sett pjäsen.

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln