Irrande i helig vildmark

holdeporAris Fioretos har tolkat valda delar av den sydtyske romantiske poeten Friedrich Hölderlins (1770­–1843) livsverk. Hans litteratur möttes av sina samtida läsare med skarp skepsis, och det skulle komma att ta tid innan poetens litterära gärning uppmärksammades och respekterades såsom en av de största i Tyskland, som den gjorde inte minst efter Rainer Maria Rilkes Duinoelegier. Trots detta kom han under sin livstid att bli föremål för både mytbildning och kulturturisternas nyfikenhet.

Huvudparten i den Hölderlinska lyrikens densitet är inte sällan Guds verkan i naturen, och omvänt, naturen hos Gud – om vi någonstans ska börja snitta i den poetiska anatomien.

Den geografiska lyriken, “Men vad floden gör vet ingen”, tillsammans med en ung nationalism, “Ty ljuset tillhör männen”, existerar nästan som ett eget element i identifieringen med och tillhörigheten hos det bördiga landskapet – Hölderlin skapar nästan en naturvarelse – parallellt med vördnaden inför den obefläckade och mystiska, rena tyska vildmarken och det alpina bergmassivets divina essens.

Hos Hölderlin finns också, som i samtliga fall med pura poeter, den ofrånkomliga störningen: han faller emellanåt och under långa perioder ner i en djup psykisk ohälsa, det andra ogenomträngliga landskapet, bortom textens synande och emellanåt nästan synska kvaliteter. Samma vildmarks kaotiska kungadöme, men utan nåd.

Sorgen efter en omöjlig kärlek (Susette, hustrun till en arbetsgivare under perioden då han arbetade i Frankfurt) som furiöst förkrossar honom konsekvent – trots att kärleken verkligen var besvarad – under resten av hans liv. I Platons Symposion har Diotima, den sanna kärlekens filosof, en huvudroll: Susette blir just denna Diotima i det mest kända av hans verk, Hyperion. I verkligheten dör hon i influensa.

Hölderlin läggs så småningom in på ett mentalsjukhus – men skrivs ut som obotligt sjuk, delvis för hypokondri, dömd att möta döden; anden iklädd ångestens kropp. Emellanåt är Hölderlin, som under en tid också arbetar som hovbibliotekarie, inte alls kontaktbar, och undkommer ett prekärt juridiskt ärende (därutöver ett särskilt spännande sådant) på grund av att han inte anses mentalt tillförlitlig. Poeten är djupt inne i det inre, avlägset ute i det yttre.

Holderlinn_1340Återkommande hos dikterna i Ersatz fina Hölderlinska samlingsvolym Kom nu, eld! är det nationella, det fosterländska, dessvärre mycket litet kommenterat i Aris Fioretos annars beundransvärt hållna efterord. Det nationella skrivs hos Hölderlin in som en lika ljust abstrakt egenskap som, låt säga, “sinnligheten” eller “skönheten”, eller floden Rehns “andlighet”.

Även om en kan förstå (men kanske inte utan svårighet ta till sig) tidens naiva nationalromantiska hysteri, är det bekymmersamt att smälta hur någonting av definitiv kvalitet kan vara nationellt. En bergssluttning, en vildmark – det är allting annat än det. I den meningen blir stroferna gamla. Eller så möter jag samma svårigheter inför den rena tolkningen som dåtidens läsare gjorde.

Hölderlin går ofta in på Poetens roll: “Vad som består stiftar dock diktarna”; hans (det är lika uppenbart som trist att diktaren var man) stora seende – och i viss mån ges han ett tydligt tolkningsföreträde. Ett under Gud solfjädervikt membran redo att vibrera, i en i högsta grad medveten kontrastverkan över språkets balansakt i den poetiska litteraturens fysiska rörelser och de spirituella volymernas vaga gränsdragningar i förhållande till sina egna innehåll.

Hölderlins språkliga upptäckande av universums poetik förmådde brygga den relativt nymornade idén om den politiska revolutionens natur med den fysiska naturens växlingar och urladdningar, där till exempel åskan är central – samtidigt som detta romantiska skrivande så småningom tyvärr kom att passa in hos de tyska nationalistiska krafternas fosterlandsvurm.

Det andliga mysteriet är hur som helst påtagligt i denna dualism om Wildniß och Gott; vildmark och religion. Och så skarp var Friedrich Hölderlins ömma andes idé att filosofen Hegel själv, samtida och en gång skolkamrat med poeten, byggde delar av sina teser på dennes världsåskådning.

Ljuvligt är det att irra
I helig vildmark 

(…)

Delade av Gud

Världsdelen,

                       nog står de

Väpnade,

Och att lustvandra, tidlöst 

(…)

Idag är Hölderlin tonsatt och översatt, tolkad och vantolkad, läst och slängd och stulen. Jag kan tycka att den pompösa tonen i den grandiosa romantiska poetiken motverkar sina egna syften, på samma gång som det onekligen är befriande att i Kom nu, eld! ha ynnesten att få läsa Hölderlins egna brev och anteckningar i en annan till vikten betydligt lättare och mindre snårig språkdräkt utan himmelsk jäkt. Det är slutligen en omisskännlig och jävligt klar röst ur en gyllene fördömd, vars silvriga klang i högsta grad ännu skall sägas ljuda över universums bronsiga vildmarker.

David Stenbeck

 

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln

  • burmakompis

    Det lönar sej att lära sej tyska för att möta den här exponenten för det bästa i tysk ande före 1900-talet. Två fina saker är ”Pathmos” och ”Der Mutter Erde” och så, när han klagar: ”Die Dichter mussen auch, die Geistigen, weltlich sein”. Diktarna, de andliga, måste också vara världsliga. Även om han klarade det dåligt.