Vår klass på teater Galeasen. Foto: Dan Hansson.
På bilden från vänster: Freddy Åsblom, Carl Magnus Dellow, Pierre Wilkner, Johan Wahlström, Hannes Meidal, Lena Nilsson, Lina Englund, Simon Reithner, Peter Luckhaus och Monica Stenbeck.

Den 10 juli 1941 packades mellan 600 och 1600 personer av judisk härkomst in i en lada och innebrändes av de övriga innevånarna i den lilla staden Jedwabne i nordöstra Polen. Först 1995 blev pogromen allmänt känd. Det hölls några rättegångar under femtitalet, men de domarna upphävdes.

Detta skildrar den polske dramatikern Tadeusz Slobodzianek i en pjäs, Vår Klass, som följer tio klasskamrater födda runt 1920 fram tills den siste dör år 2003. Men de döda stannar kvar på scenen, som spöken.

Teater Galeasens uppsättning, i regi av Nathalie Ringler, är bland det bästa och mest upplysande jag har sett på länge. Den visar hur det man inte kan förstå går till: hur grannar börjar mörda och förnedra grannar, och hur alltsammans sen skyls över och traumana skjuts i bakgrunden.

Var och en av skådespelarna gör en djupt personlig rolltolkning där det ryms både lättsinne och desperation, trångsynthet och tung acceptans. I och med att var och en har sitt dödsögonblick som utblickpunkt – och skådespelarna har valts ut efter ålder, så att deras kroppar är lika gamla som de är när de dog – kan de beskriva lögnerna och sveken retrospektivt.

Och på den långsmala scenen där offer och bödel hela tiden kan iaktta varann i sidled blir de outsagda anklagelserna till slut tunga som bly, liksom insikten att människan är ett svagt käril, som inte alls med självklarhet förmår stå upp emot ondskan eller lögnen.