Vid Bokmässan i Göteborg höll Arbetets kulturredaktör John Swedenmark följande improviserade föredrag på temat ”Varför det är nödvändigt att prata om arbetarlitteratur”. Allt kom förstås inte med på tolv minuter. Kön och språk till exempel. Det får bli en annan gång, lovar han.

Här är föredraget både som YouTube-klipp och i utskrift:


Jag har en uppsättning skäl till att det är nödvändigt att prata om arbetarlitteratur.

Det första är att arbetarlitteraturen blir till genom att vi pratar om den. Det är inte så att den finns nånstans därute, ungefär som det finns hajar eller ranunkler i naturen; utan arbetarlitteraturen blir till därför att det pågår ett samtal kring den, och därför att det finns institutioner som bär upp den. Ju mer vi pratar om arbetarlitteraturen, desto mera finns den till, och desto verkligare blir den.

Så det är det övergripande skälet: att det är vi som har omsorg om arbetarlitteraturen som skapar den, i tävling med alla andra uttrycksformer som finns i världen.

Det andra skälet man kan tänka sig till att det är nödvändigt att prata om arbetarlitteratur är att vi har en tradition att förvalta.

Den svenska arbetarlitteraturen är unik därför at den var med om att förändra det svenska samhället under trettitalet och framåt, i samarbete med arbetarrörelsen Författare som Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Folke Fridell och andra definierade orättvisorna i samhället och förde upp dem på den politiska dagordningen, och var därigenom förelöpare till politiken.

Sen ingick arbetarlitteraturen som begrepp och som institution en symbios med arbetarrörelsen och blev därför stark. De viktiga författare som ville förändra samhället gick ut i upplagor om hundratusentals, nådde människor som kunde förändra sina liv och synen på sina liv genom kontakt med skönlitterära skildringar – en utveckling som sedermera bröts nån gång på sextitalet. Men det är i alla fall en tradition som fortfarande lever kvar och som vi har att verka efter.

Jag brukar tänka på det här i samband med den franske filosofen Alain Badiou, som säger att historien består av händelser, som förändrar allt. Det kan vara vetenskapliga upptäckter, det kan vara filosofiska begrepp, i privatlivet kan det vara kärleken, som ju förändrar allt och ger en en ny definition av ens egen tillvaro och ens relation till andra. Händelser som i princip förändrar hela människosläktets villkor. En revolution är också ett exempel på en händelse. Och jag tycker att arbetarlitteraturen är just en sån händelse. Nånting som kommer från ingenstans därför att enskilda författare känner ett behov av att skildra den verklighet som har format dem, av att förändra villkoren i samhället, och använder litteraturen som medel för det. De kommer från olika håll och bildar tillsammans en rörelse som får en politisk genomslagskraft, och det är i den traditionen vi verkar.

Samme Badiou kopplar begreppet ”händelse” till begreppet ”trohet”: en händelse blir en händelse och lever kvar därför att vi som lever kvar och tar den på allvar är trogna mot den händelsen.

Så att prata om arbetarlitteratur är nödvändigt därför att det visar vår trohet mot den unika skillnad som gjordes när arbetarlitteraturen bildades och uppstod och blev en politisk kraft i Sverige.

Det tredje skälet till att det är nödvändigt att prata om arbetarlitteratur just idag är att vi upplever en sällan skådad boom av människor som – också lika mycket på eget initiativ – väljer att skildra det samhälle vi lever i och de villkor som människor som på nåt vis befinner sig i underläge lever under. Det kan vara arbetsskildringar, det kan vara förortsskildringar, det kan också vara teoretiska böcker – men alla lyfter fram klassperspektivet och gör det på ett övertygande sätt som får väldigt starkt genomslag hos allmänheten också. Ett tydligt exempel är Susanna Alakoski, som ju verkligen har gjort klass till nånting som verkligen pratas om. Ett färskt exempel är den här boken, Av kött och blod av Henrik Johansson, som skildrar restaurangbranschen och de hänsynslösa anställningsvillkoren där och de uppror man kan göra mot dem. På ett sätt som verkligen uppmanar läsaren att fundera över ordningen i det samhälle vi har fått.

Så det tredje skälet till att det är nödvändigt att prata om arbetarlitteratur är att det finns en generation av författare som håller på att bilda en skola som i framtidens ögon kommer att visa sig lika stark som trettitalets arbetarlitteratur.

Och orsaken till att det inträffar just nu är ju det politiska bakslaget, att välfärdsstaten och politiken har tappat makt alltsen åttitalet, klasskillnaderna har ökat, orättvisorna och utnyttjandet har ökat, och därför blir behovet av en diskussion ännu viktigare, och den förs inte längre i politiken. Det är till och med svårt att skilja blocken från varandra, det är svårt att hitta annat än minimala skillnader mellan Socialdemokraterna och Moderaterna ifråga om de villkor som politiken ger medborgarna, och ifråga om viljan att skapa rättvisa. Och då har litteraturen tagit platsen som det ställe där den verkliga politiska diskussionen förs. Vi ska särskilt inte glömma seriekonsten: den fräckaste och mest genomgripande diskussionen av samhällsläget nu sker inom seriekonsten, och Galago är en viktigare politisk tidskrift än dem som bara läses av initierade, därför att den når ut.

Så därför är pratet om arbetarlitteratur ett sätt att bejaka den boom och den kunskap som finns inom samtida arbetarlitteratur, och vars värde bevisas av att den omfattas av så många människor, man kan räkna upp väldigt många författare som har fått det där genomslaget.

Egentligen är detta ett fjärde skäl till att framhålla nödvändigheten av att prata om arbetarlitteratur. Att den uppfyller ett politiskt vakuum som politiken i sin maktlöshet inte längre tar sig an, nämligen frågorna: ”Vilket samhälle vill vi ha, vilka ska få del av samhällets rättigheter och håvor, hur ser orättvisorna ut, hur ser utnyttjandena ut?” Primärexemplet på en sån här litteratur som uppenbarar orättvisor och orimligheter är ju Kristian Lundbergs Yarden, som ju är en sån handbok i hur bemanningsanställningarna har urholkat hela arbetsmarknaden och hela samhället – förutom att det är en väldigt gripande och vacker existentiell skildring.

Så kommer jag till det sista skälet till varför det är nödvändigt att prata om arbetarlitteratur. Och till varför tidningen Arbetet och dem vi samarbetar med inom arbetarrörelsen tycker att det här är allt viktigare. Nämligen att närvaron av arbetarlitteratur och pratet om arbetarlitteratur förändrar hela det litterära fältet. Om det finns en litteratur som är inriktad på klasskildringar, på att lyfta fram orättvisor, då kastar det ett nytt slags ljus över all annan litteratur som skrivs.

Ett exempel på det är den genomgående kriminallitteraturbevakning som vi har i Arbetet, där Bengt Eriksson lyfter fram krimi som en väg till att förstå samhällen; mordgåtan leder till en förståelse av hur det omgivande samhället fungerar, tar in läsaren i miljöer som han eller hon aldrig skulle komma i kontakt med annars och får henom att förstå hur allting hänger ihop.

Men det är också så att det här med att arbetarlitteraturen påverkar det litterära fältet gör att om det finns ett klart klassperspektiv i böcker som handlar om enskilda yrken, om utsatta miljöer, om orättvisor så blir också all annan litteratur speglad i detta, så att man ser klassmönstret också i t ex överklasslitteratur; man kan ta vad som helst och läsa med klassögon därför att arbetarlitteraturen finns där och gör att själva läsandet går till på ett nytt sätt, därför att den läsande har fått ytterligare ett perspektiv, nästan ytterligare ett sinne: och det är att fråga efter klass, fråga efter orättvisor, fråga efter arbetsdelning och de mekanismer som gör att vissa människor får fördelar och andra hamnar i bakvatten.

Så det där var de fem saker jag har tänkt på om arbetarlitteraturens nödvändighet, och det finns mer att säga i ämnet, men det här är i alla fall en grund att stå på.