Nomadliv i bärskogen

Nadja Radmilova Zlata­nova har erbjudits fyra kronor kilot för bären i år I fjol fick hon tolv. Galina Tasev ser fram emot att börja fyran i höst hemma i Bulgarien.

 

De kallas fria. Men de har ingen aning hur mycket de ­kommer att tjäna. Var de ska bo. Eller ens var de befinner sig. När 23-åriga Nadja ­Radmilova ­Zlatanova plockade bär i de upp­ländska barrskogarna förra året fick hon tolv kronor ­kilot för lingon. I går blev hon erbjuden fyra.

Väckarklockan ringer 04.00 varje morgon. Nadja Radmilova Zlatanova stiger upp för att åka till jobbet. Hon är kock på ett av de största sjukhusen i Sofia, Bulgariens huvudstad. I sjukhusköket arbetar hon mellan sex på morgonen och sex på kvällen.

Nadja och sambon bor i en etta. Under somrarna åker de till Sverige för att plocka bär. Efter förra bärsäsongen hade de råd att skaffa möbler. Därför fick hon med sig både sin mamma och en av sina bröder med fru till de uppländska bärskogarna sommaren 2013.

Första gången vi kommer till tältlägret utanför norduppländska Mehedeby står ett åttiotal tält uppslagna längs en gropig skogsväg. Det ryker från öppna eldar där grupper med människor samlas. Från skåpbilar dunkar hög musik.

En man drar upp sidodörren till en vit Volkswagenbuss och undrar vilka vi är. Han talar lite spanska. Berättar att han tidigare plockat frukt i Spanien och nu ska stanna i Sverige en månad till. Sedan ska han vidare igen. Han vill inte berätta mycket mer. En kvinna tittar ut från ett tält intill. Hon har ett spädbarn i famnen.

– Sverige dåligt. Sverige dåligt.

Mannen gör en avvärjande gest mot henne. Vi går vidare, blickarna är vaksamma och svaren på våra frågor korta.

En person sticker ut. Nadja.

Hon hälsar glatt. Viftar med en hink. Pekar mot skogen. Vi försöker prata lite, men hon säger att hon måste skynda ut i skogen och plocka bär.

När vi ses två veckor senare är hon inte lika glad.

– Jag häller hellre ut bären i skogen, säger hon.

Hon sitter framför 16 plastbackar fyllda med närmare 200 kilo lingon. En dags arbete för henne, pojkvännen och kusinen. I går natt kördes de här bären 30 mil utan att säljas. Från lägret i Mehedeby till Bollnäs och Söderhamn. Bensinen, runt 500 kronor, står de själva för.

– Vi blev erbjudna fyra kronor kilot. Det är ingenting! Det är skrattretande. Förra året fick vi tolv kronor för lingon.

Då kom också uppköparen ut till lägret. Men i år måste alltså plockarna själva ta sig till uppköpsplatserna. Och riskerar då, som i går natt, att få höra att deras bär är för dåligt rensade och att det finns för många gröna bär. Flera i lägret berättar att de erbjudits fyra kronor kilot. De vägrar också att sälja. När de sedan åkt till en annan uppköpare har de blivit erbjudna samma pris, fyra kronor.

De är säkra på att uppköparna ringer till varandra och sätter ett maxpris.

Nadja säger att köerna till uppköparna, punkterna som hon säger, kan vara långa på nätterna.

Det har varit en torr sommar. Blåbären är mindre än vanligt och lingonen färre, enligt Sveriges lantbruksuniversitet. I alla fall i de här trakterna.

Trots att det finns färre bär är priserna lägre i år. Bärhandeln är internationell. Svenska grossister köper inte bara bär från svenska skogar utan även från Ryssland, Ukraina, Polen. En bra säsong i Ryssland kan fylla frysboxarna hos de svenska grossisterna, enligt statsvetaren Camilla Sandström vid Umeå universitet som forskat om bärbranschen. Det leder till mindre efterfrågan och lägre priser här.

Men det är skillnad på plockare och plockare. För om bären plockas av exempelvis thailändska arbetskraftsinvandrare måste företagen där de är anställda kunna visa att de kan betala löner och erbjuda hyfsade villkor. För plockare från EU-länder, som kommer hit utan att vara anställda, är rörligheten fri. Och i Syd- och Öst­europa är arbetslösheten rekordhög.

Peter Tasev bor i tältet intill Nadja. Han har spindelväv tatuerad på höger armbåge och tar hand om nioåriga Galina medan frun och de äldre sönerna plockar.

– Finns det inte jobb hemma är det bättre att komma hit, säger han.

Peter är byggnadsarbetare, men har inte jobbat som det i Bulgarien sedan krisen lamslog landet för cirka fyra år sedan.

En äldre kvinna som tar hand om tre små barn vill också säga något.

– Vi har allt hemma i Bulgarien. Hus, frukt och grönsaker. Det enda vi inte har är jobb. Annars skulle vi aldrig åka.

Flera i lägret har åkt runt mellan olika svenska stadsfestivaler i jakt på alternativa inkomstkällor. Panta tomburkar till exempel.

– I år får vi nog mer pengar på burkar än på bär, säger Nadja.

En annan granne, 43-årige Ivan, avbryter. Han berättar att han förra månaden bodde i Helsingfors och försörjde sig på att plocka burkar.

– Att panta burkar är ett bättre jobb än bärplockning. Då får man ju gå ren och fin bland folk, säger han.

Det börjar spraka i eldarna runtomkring. Snart lunch visar det sig. Bröd är för dyrt i Sverige, så i stället bakar kvinnorna i lägret eget bröd.

Till det blir det mycket konserver, den mat som behöver kylas läggs i halvmeterdjupa gropar som täcks med ett lock. Vatten hämtar de en halvmil bort på en rastplats längs E4:an. Där duschar de också. Nadja har byggt en egen toalett, en djup grop med pinnar som sits en bra bit ut i skogen.

Andra gången vi kommer till lägret har det krympt. Ett fyrtiotal tält står kvar. En del plockare har åkt hem, andra har sökt sig norrut i jakt på mer bär. Spåren av dem som varit där finns dock kvar. Använda blöjor, bindor, tomma plastförpackningar utslängda bland bär, barr och stenar.

Några timmar senare dyker en ny familj upp. De slår upp sina tält hundra meter bort. Nadja har ingen aning om vilka de är.

– Vi som har bott här hela tiden försöker att hålla rent och plocka upp efter oss. Men det kommer och går folk hela tiden. Om fem håller rent finns det femtio som skräpar ner.

Markägarna vill sällan ha bärplockare på sina ägor. Det vill inte heller Per Jonsson på Tierps kommun.

– Jag har åkt ut två gånger och sagt åt dem att de inte får vara på vår mark och då har de åkt därifrån. Varje markägare måste ta sitt eget ansvar.

Plockarna flyttade då till privata markägares skog. Bland annat till Lars Einar Erikssons mark utanför Mehedeby, där Nadjas läger ligger. Han vill prata om nedsmutsningen när vi får tag på honom i telefon.

– De har varit på min mark de senaste sex, sju åren. Det luktar skit. Jag jagar och inte ens djuren går där numera.

– I år tänker jag dock hålla mig inom lagens råmärken, fortsätter han.

Vad menar du med det? undrar vi.

Lars säger då att han för ”ett eller två år sedan” körde hit med sin traktor.

– Lägret revs lite tidigare än de tänkt sig. Jag rev ner presenningarna. De fattade att jag var riktigt jävla arg.

Egentligen skulle den här texten handla om Olga. En 45-årig kvinna som vi träffade vid vårt första besök. Vi ringer henne flera gånger och försöker stämma träff, men det går inte.

– Jag vet inte exakt var vi är. Det är sjöar och mycket skog här. Vi passerade Gävle på vägen hit.

I jakt på mer blåbär har hon och hennes son Simeon åkt längre norrut. Det fanns dock inte mer bär där, så nu säger hon att de är på väg tillbaka till Mehedeby. Men hon dyker aldrig upp. Till slut får vi tag i varandra på telefon.

Olga berättar att bilen som har krånglat senaste veckan inte går att laga. De kommer ingenstans. Hon tältar i skogen någonstans utanför Hudiksvall. Och hon ska åka med en bekant tillbaka till Bulgarien. När vet hon inte. Vi ringer flera gånger.

Olga säger att hon har ont i magen. Hon är hungrig. Hon behöver medicin. Och schampo. Det är svårt att tvätta sig i skogen. Första gången vi sågs visade hon bilder på sina två döttrar i Sofia. Nu vill hon hem till dem. Men Olga kan inte säga något till dem om när.

Nadja har också tröttnat. Förra året kom hon och sambon hem med drygt 90 000 kronor. Det räckte för att möblera ettan i förorten Bozhurishte en mil nordväst om Sofia. I år har det inte gått lika bra. Under två månader har de fått ihop cirka 4 500 kronor.

Hon berättar att hennes föräldrar tidigare jobbade på kolchos, kollektivjordbruk i kommunismens Bulgarien, och att det var bra – för då hade de åtminstone jobb. Nu är mamman i den uppländska skogen en bit bort.

– Hade jag vetat att det skulle bli så här dåligt hade jag aldrig åkt. Det var jag som sa åt mamma att åka. Nu ångrar jag mig.

Hon säger att om det blir pengar över denna gång så behåller de några i kronor, växlar andra till euro och några till den bulgariska valutan leva. Med en mamma och en bror i skogen intill, två systrar i Spanien och en i Italien vet man aldrig var man hamnar i jakten på jobben i Europa.

Hon tror dock inte att det blir Sverige igen.

När vi får tag i Nadja Radmilova Zlatanova på telefon någon vecka senare visar det sig att de aldrig hällde ut lingonen.

– Vi sålde dem. Vi fick fem kronor kilot, säger hon.

Sandra Lund och Erik Larsson

– Det är skrattretande. Vi blev erbjudna fyra kronor kilot för bären. Det räcker inte ens till bensinen, så vi sålde inte, säger Peter Tasev som körde nästan 30 mil för att sälja dessa lingon.

– Förra månaden försörjde jag mig på att plocka burkar i Helsingfors. Nu plockar jag bär i Tierp, säger Ivan.

Ingen lön trots skärpt kontroll