Välfärden hotas
Nästan hälften av regeringens samlade satsningar sedan valsegern 2010 har gått till skattesänkningar. En rad ekonomer hävdar att detta hotar välfärden framöver.
I veckan kom regeringen med sin fjärde och sista budgetproposition före valet nästa år. Arbetet har sammanställt de fyra budgetarna för att kartlägga vad statens pengar har gått till. Totalt handlar det om ofinansierade åtgärder för nära 78 miljarder. Två tredjedelar av miljardsatsningarna har lagts fram under de sista två åren.
– Det går att argumentera för att satsningarna borde ha kommit tidigare. Samtidigt kommer det att krävas en stram finanspolitik framöver för att vi ska klara överskottsmålet, säger Mats Dillén, generaldirektör för statliga Konjunkturinstitutet.
Han och andra ekonomer har påtalat att det så kallade reformutrymmet – de pengar som kan användas till ofinansierade satsningar – tillkommer som en följd av att den offentliga sektorns inkomster växer snabbare än utgifterna.
– Om inga aktiva beslut fattas kommer de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten att sjunka. Men när allt fler blir äldre räcker det inte ens med en oförändrad andel för att upprätthålla personaltätheten i skolan, vården och omsorgen. Om standarden i välfärden ska bibehållas krävs att mer av utrymmet läggs på höjda utgifter, säger nationalekonomen Lars Calmfors.
I stället har regeringen under den pågående mandatperioden valt att använda 37 miljarder kronor – nästan hälften av reformutrymmet – till skattesänkningar, av vilka mer än två tredjedelar har gått till löntagare och företagssektorn.
Mats Dillén poängterar att skattesänkningar långsiktigt kommer att försvaga den offentliga sektorns finanser. Han får medhåll av LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström, som hävdar att sänkningarna konkurrerar ut nödvändiga satsningar i välfärden. Hon är kritisk till att de genomförts i ett läge då ekonomin befinner sig i en lång konjunktursvacka och behovet av stimulanser är stort.
– Att ge pengar till företag och de hushåll som redan har det bäst är inte det mest effektiva sättet att bedriva expansiv finanspolitik på. Dessa hushåll tenderar att spara pengarna eller konsumera importvaror och resor. Och det gör att en mindre del av pengarna går in i den svenska ekonomin, säger Åsa-Pia Järliden Bergström.
På utgiftssidan har framförallt utbildningsområdet och infrastrukturen tillförts ytterligare resurser i regeringens samlade budgetpropositioner. Utbildningssatsningarna utgörs till stor del av tillfälliga ökningar av antalet utbildningsplatser som motiverats av läget på arbetsmarknaden. Mats Dillén tonar ned även omfattningen av infrastrukturinvesteringarna.
– Reformutrymmesberäkningar utgår alltid från ett basscenario, som i detta fall utgörs av tidigare investeringsplaner. Det går inte att uppmäta någon stigande trend i de offentliga investeringarnas andel av ekonomin.
Regeringen har lagt fram investeringar som ligger i linje med en normal investeringsandel, säger Mats Dillén.
