Veckans BOK: Frihet ändlighet historicitet av Hans Ruin

Ruinbok_1337Hans Ruin liknar i sin framställningskonst väldigt mycket en annan svensk filosofiprofessor som också hette Hans. Larsson, nämligen: akademiledamot och outtröttlig folkbildare. (Hittar ni en bok på loppis av Hans Larsson, så köp den och läs!) Ett enkelt och redigt språk som inte väjer för att gå in i riktigt svåra frågeställningar. Och samma gosseliknande entusiasm över att kunna visa upp ett synvändande begrepp eller ett hållbart resonemang hos nån annan tänkare, ofta med stor egen originalitet som dock aldrig lyfts fram.

Ruin har samlat sina artiklar om Martin Heidegger till en mycket läsvärd volym. Han disputerade på en avhandling om Heideggers syn på historien och är nu professor vid Södertörns högskola, med många internationella kontakter inom den riktning som kallas fenomenologi och vill låta filosofin utgå från människorna, från den levda världen.

Martin Heidegger har ett rykte som obegriplig, och dessutom var han oförlåtligt insyltad med nazistregimen. Men obegripligheten är en chimär, mest förknippad med hans halvpsykotiska tendens att snöa in på enskilda ord, deras inre hemligheter och historiska bakgrund, och att själv i samma anda tillverka nya ord, som driver översättarna till gråhårighet.

Heideggers övergripande tankar är ofta formidabelt klara, och hans texter välkomponerade som musikstycken. Jag brukar säga att han ska läsas fort, och helst borde ges ut som ljudbok snarare än i tryck. Tydligheten är som stålull som rensar bort en massa förutfattade meningar en har om vad till exempel sanning är för nånting. En håller inte med om allting han kommer fram till, men själva rensningen är mycket värd. Den låter en känna hur mycket oredovisat tankeskrot man går omkring och bär på.

Ruins bok ger en helhetsbild av Heidegger, utifrån texter och föredrag som publicerats i olika sammanhang. Men intressantast är kanske ändå det område där han har den största specialkunskapen: Heideggers hemliga filosofiska arbeten från runt 1940, som först långt senare blev lästa och utgivna, och då i ofärdigt skick med tallösa omtuggningar och resonemang som inte slutförs. Men ändå osedvanligt givande.

Besinning_1337Exempelvis presenterar Ruin föredömligt manuskriptet om “Besinning” (Besinnung) genom att lyfta fram själva tanken och sen spåra upp den i Heideggers hela författarskap.

Eller mer än en tanke kanske det handlar om ett förhållningssätt: att hela tiden vara medveten om sina historiska begränsningar och ha i åtanke hur en har formats av dem. En självreflexion som inte bara är metodiskt fruktbar för fackfilosofen utan även hävdar nånting om vad det borde vara att vara människa. Besinning som ett slags vishet kring det hittillsvarande, nära förbunden med väntan på att nånting helt annat också kan inträffa.

Besinning är också ett ord som återkommer när Ruin närläser (han är en enormt skicklig läsare) det tal om “Universitetets självhävdelse” som Heidegger höll efter att ha tillträtt som rektor i Freiburg 1933. Under den nazistiska retoriken hittar Ruin “tankar och frågeställningar av bestående relevans” som också kan tillämpas på “denna hans mest förfelade text”.

Självbesinning är för Heidegger i rektorstalet, med Ruins ord: “en kritiskt-ansvarstagande reflektion över det egna nuet, som vägrar att ta det givna tillståndet just för givet”. En kritisk-misstänksam hållning, som Ruin påpekar är besläktad med sextitalets studentuppror. Men inbakad i en hyllning till det nationalsocialistiska projektet. Och ställer därför omedelbara krav på vår egen besinning. Ska vi avvisa klabbet, ska vi försöka ta till oss det som är bra och slänga bort det som är dåligt? Nja; snarare måste vi börja tänka själva. Efter bästa förmåga.

 

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet

Kommentera den här artikeln