Foto: Henrik Montgomery
”Det är klart att vi har råd med skattesänkningar. Däremot har vi inte råd med välfärden efter det att sänkningarna har genomförts”, twittrar Conrad Palmcrantz, SSU-ordförande i Gävle.
Just så kan man beskriva den stora skiljelinjen i svensk politik inför valet 2014. Det handlar om sänkt skatt eller bibehållen välfärd.
Glädjande nog förstår alltfler sambanden, att de skattesänkningar vi har snaskat i oss genom fyra jobbskatteavdrag har orsakat slaktade skolor, stängda vårdavdelningar och misskötta äldreboenden.
Regeringens förhoppning om att jobbskatteavdragen skulle få folk att jobba och spendera mer så att företagen nyanställer har dessutom kommit på skam.
Arbetslösheten förblir hög med den enda skillnaden att vi dessutom har skurit ned på vår välfärd.
Och vare sig ”reformutrymmet” inför valåret 2014 är på 10, 20 eller de 25 miljarder kronor som Anders Borg anser sig ha hittat, är den viktiga frågan även denna gång vad pengarna ska användas till, skattesänkningar eller jobb och välfärd.
Och nog finns det vettigare saker som staten kan investera i än att sänka skatten. Till exempel att låta pengar gå till riktiga jobbsatsningar i stället för fas 3, eller att korta väntetiderna på akuten så att inte patienter hinner dö innan de får hjälp, vilket faktiskt händer i Sverige i dag.
Socialdemokraterna säger logiskt nog nej till alliansens femte jobbskatteavdrag och i den interna S-debatten hörs ibland till och med krav på att ta tillbaka pengar från de tidigare fyra jobbskatteavdragen och alltså förespråka höjda inkomskatter.
Men det är något som vi med all säkerhet aldrig kommer att höra Stefan Löfven eller Magdalena Andersson ens andas om.
Att gå till val på höjda inkomstskatter är inget som S-ledningen vill kännas vid.
Omprioriteringar i ekonomin kan dock ha snarlik effekt. Vid sidan av jobbskatteavdragen har ju alliansen infört en mängd verkningslösa reformer som främst fungerat som bidrag till företagsägare.
Här finns överdimensionerade gåvor i form av rot- och rutbidrag med ingående läxhjälpsavdrag. Och vi har alliansens dyra varianter av sänkta arbetsgivaravgifter och sänkta momssatser som även de tär hårt på statskassan utan att skapa några arbetstillfällen.
Till det kommer de medel som frigörs i takt med att tillväxten ökar.
Mer resurser till välfärd och jobb är alltså möjligt utan att Socialdemokraterna behöver gå till val på höjda inkomstskatter.
Däremot är det svårare att förstå varför Stefan Löfven så hårdnackat biter sig fast vid att även det femte jobbskatteavdraget, om det införs under alliansens sista år vid makten, ska vara kvar om Socialdemokraterna vinner valet.
Att ta bort avdraget kan knappast kullkasta vanliga människors vardag eftersom det knappt hinner träda i kraft innan det åter försvinner. Dessutom är storleken knappast livsavgörande.
Till det kommer jämlikhetsaspekten.
Som S-kvinnors Lena Sommestad och Carina Ohlsson nyligen visade skapas ett femte jobbskatteavdrag inte bara på bekostnad av ytterligare nedskärningar i välfärden, det ökar också skillnaderna mellan könen.
Dels genom att den kvinnodominerade offentliga sektorn skärs ned, men också genom att en skattefinansierad, generell välfärdspolitik ger alla en chans till jobb och självständighet.
Det kan inte vara svårt att i valdebatten öppet ställa alternativen mot varandra, skattesänkningar som eventuellt gör det möjligt med någon extra hamburgermiddag i månaden, eller pengar till välfärd och riktiga jobb.
Socialdemokraterna visar stor försiktighet i skattefrågan. Men de bör kunna stå upp för det progressiva löftet att skrota ett femte jobbskatteavdrag.
