Aldrig för sent
att ge upp

Det finns en psykolog i Lund som heter Bo Hejlskov Jörgensen. I sitt arbete riktar han sig huvudsakligen till personal som arbetar med barn och vuxna med utvecklingsmässiga funktionshinder. Hans tre grundläggande deviser är emellertid betydligt mer generella än så. I sammanfattning lyder de:

· Människor som kan uppföra sig gör det
· När ett beteende definieras som problematiskt är det för att det skapar problem för omgivningen (det behöver överhuvudtaget inte uppfattas som ett problem av den som har beteendet)
· För att kunna överlämna kontroll till någon annan (exempelvis en lärare) måste vi känna att vi har kontroll över oss själva. Att fly, spotta, vägra, skrika, kasta saker eller slåss är uttryck för att någon är på väg att tappa kontrollen visavi omgivningen, eller redan har tappat den. Medmänniskan (läraren/föräldern/vännen…) bör i sådana situationer backa, undvika alla former av hotfullt uppträdande, gärna sätta sig ner, kanske skämta eller avleda på något annat sätt – för att på så vis ge den andra utrymme att återta kontrollen över sig själv.

Säg då att vi i ett klassrum har problem med en elev. Hen har kanske svårt att sitta still, svårt att vänta på sin tur, svårt att planera, svårt att hålla ordning på tiden och/eller svårt att förstå relationen mellan orsak och verkan. Ibland blir det kanske till och med så kaotiskt att eleven blir aggressiv och slår till någon eller kastar något – eller sig själv – i golvet.

Om vi ska möta den här eleven med klassisk, konsekvenspedagogik kommer vi att ägna oss åt tillrättavisningar och hot om disciplinära följder. Vi lägger följaktligen problemet på eleven. Förr snarare än senare lär vi sannolikt också behöva verkställa våra hot och utfärda någon form av ”straff”: utvisning, avstängning, inskränkningar…

Men eftersom vi har att göra med en elev som har svårt att förstå förhållandet mellan orsak och verkan kommer eleven, hur tydliga vi än tycker att vi varit, att uppfatta dessa ”straff” som djupt orättvisa. Och det är de faktiskt också, eftersom vi straffar en person för hens oförmågor: svag tidsuppfattning, koncentrationsproblem, svårigheter att förutse andras reaktioner, svårigheter att ingå i en grupp, etc.

Även om det är en brant jämförelse är det egentligen samma sak som att straffa en rullstolsburen elev för att hon inte är med och hoppar längdhopp på idrotten. Åtminstone är det samma sak om man är med på Hejlskov Jörgensens människosyn (i sin tur hämtad från neuropsykologen Ross Greene), nämligen att om människor bara kan så gör de också det socialt riktiga. Det vill säga: ”Människor som kan uppföra sig gör det”.

Det viktiga lilla ordet här är ”kan”, alltså att ha förmågan, medan det som vi pedagoger har en tendens att stirra oss blinda på är ”vill”. Som vore vi fostrade i en lärarutbildning som hurtigt ropat till oss att ”bara man vill, så kan man” och det kan man ju inte, vare sig man sitter i rullstol eller exempelvis saknar någon av de förmågor som i grundskolan idag tillmäter så stor betydelse: ta eget ansvar, samverka, se sin egen roll i det stora, söka kunskap, etc.

Samma sak med en annan slogan som Hejlskov Jörgensens gärna upprepar: ”Det är aldrig för sent att ge upp”. Den mötte vi knappast heller under lärarutbildning. När jag testar den på min tonårsdotter stirrar hon på mig som om jag vore galen. Det ska ju vara: ”Det är aldrig för sent att försöka!”. Och egentligen motsäger de inte varandra. Tvärtom bildar de ett utmärkt par. När vi inser att något vi försökt inte fungerar, bör vi försöka något annat.

Ett sådant synsätt förändrar hela lärarrollen. Det lägger ansvaret tillbaka på oss själva och på skolan. Vi har de elever vi har, eleverna har de föräldrar och de hemförhållanden de har. Det kan vi inte göra mycket åt. Däremot kan vi ändra på vad vi själva gör och på det sammanhang i vilket detta görs.

Det finns med stor sannolikhet ett samband mellan ökningen, eller om man så vill inflationen, i neuropsykiatriska diagnoser (adhd, asperger, tourettes, autism) och den pedagogiska utvecklingen. När utvecklingspsykologen Jean Piagets idéer om den aktivt kunskapssökande människan skrevs in i själva hjärtat av skolans läroplan 1980, så komplicerades tillvaron betydligt för den grupp elever som inte riktigt passar i Piagets utvecklingsmodell; de som är barn på andra annat sätt än det av läroplanen postulerade.

För de som har svårt att koncentrera sig, sitta still, planera, vänta på sin tur och samverka har skolvardagen komplicerats. Så mycket mer sker samtidigt i dagens klassrum. Så mycket mindre är schemastyrt och lärarstrukturerat. Det är inget fel med det. Men det är kanske inte bra för alla.

Hejlskov Jörgensen har en modell som jag första gången träffade på hos en annan danskfödd författare: familjeterapeuten Jesper Juul. I sommar har jag dessutom mött den hos den sedan 60-talet närmast bannlysta beteendepsykologen B F Skinner. Det är en modell lika enkel som genial. I Juuls version lyder den ungefär så här:

Lärare har en tendens att hantera misslyckanden genom att bara göra mer av samma sak. Hjälper det inte att tillrättavisa, lägger man till lite magstöd. Hjälper inte det lägger man till ännu mer magstöd; höjer rösten, uttrycker besvikelse, hotar. Och när inte det hjälper stegras samma insatser ytterligare: läraren blir ännu argare, ännu mer besviken och gör kanske också verklighet av något av sina hot. Förmodligen utan någon särskilt långvarig effekt och i värsta fall med mer eller mindre våldsamma utbrott från eleven till följd.

Här skulle det istället vara en poäng att påminna sig om Hejlskov Jörgensens paroll: Det är aldrig för sent att ge upp. Och – hur otidsenlig en sådan tanke än kan verka – samtidigt fiska upp behavioristen B F Skinners konstaterande ur det förgångna: vill vi förändra människorna ska vi inte rikta oss direkt mot dessa utan arbeta för att skapa bättre omgivningar för dem att växa i.

Ingrid Bosseldal

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln