I Svenska Dagbladet i dag bekräftar Sverigedemokraterna att de stöder ett femte jobbskatteavdrag, om det finns med i regeringens höstbudget.

Sverigedemokraterna visar därmed att de inte bara är ett parti som vill kasta ut människor med annan hudfärg.

När de lämnar invandringspolitiken och i stället pratar om ”vanliga människors vardag”, agerar de även denna gång som ett lydparti till moderat klasspolitik.

Partiets ståndpunkter i frågor som inte har med invandring att göra är nämligen inte så höljda i dunkel som man kan förledas att tro genom den idoga fokuseringen på invandring. Sverigedemokraterna har i nio fall av tio röstat med den sittande borgerliga regeringen i riksdagens omröstningar.

Deras klara uppbackning av konservativ klasspolitik, som även manifesteras i en mycket konservativ familje- och samlevnadspolitik, är en stadig ryggrad hos partiet.

Ändå betonar partiet ofta närheten till Socialdemokraterna, eller åtminstone till socialdemokratiska väljare.

Till skillnad från den övriga borgerligheten, som sällan pratar om vanliga människors vardag annat än sporadiska utfall om att också undersköterskor minsann får sänkt skatt när alliansen drar ned på offentlig sektor och avskedar lärare, så andas Sverigedemokraternas argumentation en förment koppling till gamla tiders trygghet.

Våra pensionärer ska värnas, fusk ska förhindras, ingen ska se ned på en riktig arbetares insatser och de strävsamma ska kunna leva drägliga liv.

Men den politik som Sverigedemokraterna för i Sveriges riksdag är den rakt motsatta, nu senast genom det klara stödet till regeringens femte jobbskatteavdrag.

Regeringen Reinfeldt ser naturligtvis positivt på SD:s stöd. Ett femte jobbskatteavdrag ger möjlighet att inför valet 2014 slänga in ytterligare några tior i skattesänkningar till de arbetande, även om många nog har börjat inse vikten av ett fungerande samhälle med sjukvård, utbildning och inte minst fungerande kommunikationer i stället för en extra tjuga i plånboken.

Sverigedemokraternas högerpolitik blir därmed väldigt tydlig i frågan om det femte jobbskatteavdraget när partiet prioriterar lägre skatt framför satsningar på det som verkligen behövs för att gynna de arbetare de anser sig företräda, inte minst den grundläggande möjligheten att ta sig till sitt jobb, vilket framgår av följande exempel:

I dag är tågsträckan in till Göteborg kraftigt överbelastad. De som drabbas är de arbetare som försöker ta sig till jobbet med lokala kommunikationer.

I Stockholm hotar borgarnas upphandling att rasera hela skärgårdstrafiken in till arbetsplatserna.

Det är inte de med egna snabbgående lyxbåtar som drabbas.

Regeringens politik har denna sommar till och med lett fram till det ofattbart kontraproduktiva förslaget att lägga ned pendeltågslinjen från Stockholmsorten Gnesta, en av de bärande pendeltågslinjerna in till arbetsplaster i Stockholm.

Medan övriga världen bygger ut kommunikationer så att arbetare kan ta sig till jobbet, ser den svenska regeringen till att minska möjligheterna till tillväxt och välfärd genom att lägga ned pendeltåg och i stället förorda ett femte jobbskatteavdrag, allt med högerpartiet Sverigedemokraternas aktiva stöd.

Sverigedemokraternas klara klasspolitik är grunden för den oro som oppositionen kan känna inför valet 2014, trots ett relativt stort försprång före alliansen.

Risken är uppenbar att de tre oppositionspartierna visserligen samlar fler väljare än allianspartierna, men att alliansens stödparti Sverigedemokraterna fortsatt placerar sig som vågmästare.

Att försöka skapa en minoritetsregering inom oppositionen blir då meningslöst. Med ett reaktionärt parti som Sverigedemokraterna i avgörande ställning kommer alla försök till en egen oppositionsregering att misslyckas.

Sverigedemokraternas reaktionära politik blir tydlig, även när det kommer till områden utanför invandring och migrationsdebatt, då partiet hellre prioriterar sänkta skatter än att säkra ett välfärdssamhälle där arbetare ens kan ta sig till sina jobb. Martin Klepke