Varje dag under Almedalsveckan har tjänstearbetsgivarna Almega skickat ett budskap till den partiledare som ska tala.
Innebörden i budskapet är: Rör inte våra lukrativa välfärdsföretag.
Uppmaningen gäller naturligtvis de vinster som genereras av välfärdsföretag i vård, skola och omsorg.
Vinsten i privata tjänsteföretag på den öppna marknaden behöver Almega inte be politikerna om, dessa vinster skapas ju med företagens egna pengar och produkter.
Men i välfärdssektorn skapas vinsten av skattepengar.
Då gäller det att få politikerna att fortsätta ösa miljarder av våra skattepengar över företagen.
Almegas fromma vädjan är förståelig. Aldrig tidigare har en stat skänkt så mycket skattepengar till privata företag utan att dessa i praktiken behöver satsa en enda krona av egna pengar.
Skillnaden mot till exempel läkemedelsföretagen är avgrundsdjup.
För de läkemedel som AstraZeneca under senare år har introducerat har snittkostnaderna för att forska fram läkemedlet uppgått till drygt 6 miljarder kronor.
När de sedan säljer sitt läkemedel till kunder, stater eller privatpersoner, kan de få tillbaka denna kostnad och därefter förhoppningsvis också göra en vinst, en vinst som till största delen återinvesteras i forskning för att få fram nya läkemedel.
Så fungerar en marknadsekonomi.
När det gäller skattefinansierad välfärd är det i stället svenskarnas skattemiljarder som bekostar hela kalaset, det vill säga verksamheten inklusive den vinst företagen kan ta ut.
Företaget behöver inte heller återinvestera en krona av vinsten. Det kommer ju hela tiden nya pengar från staten inrullande som täcker löner och tillbehör.
Så vem vill bli av med dessa stekta sparvar som dagligen flyger in företagsägarnas munnar?
Politikerna å sin sida har nu fullt sjå med att försöka förklara för väljarna varför de ger bort folks skattepengar på det här sättet, i stället för att satsa allt på välfärd.
Centerpartiet brukar förklara statens gåvor till företagen med att dessa företag är styrda av kvinnor – vilket är fel.
Ändå upprepas ständigt retoriken om att vinstuttag i välfärden är en kvinnofråga, och att ett stöd för vinstuttag alltså är ett slag för jämställdhet från ett förment feministiskt parti – Centerpartiet.
Men som sagt, grundfakta stämmer inte. 71 procent av cheferna i dessa nya privata vårdföretag är män.
Enligt en avhandling i våras från Uppsala universitet har andelen kvinnor i ägarbefattning inom välfärdsföretagen sjunkit sedan reglerna för vinstuttag gjorts mer förmånliga.
Vinstuttagsreformen är alltså om något en mansreform, inte en kvinnoreform.
Eftersom personaltätheten dessutom gradvis sjunkit i de privat drivna välfärdsföretagen har alltså det hänt att anställda kvinnor allt snabbare sliter ut sina ryggar och kroppar medan företagens manliga ägare plockar ut allt större vinster från de skattemedel som politikerna öser över dem.
Ändå upprepas ständigt att hela reformen är bra för kvinnor.
Den feministiska sidan av vinstuttagen debatterades vid ett seminarium i Almedalen på torsdagen där Vänsterpartiet bjudit in centerpartisten Catrin Matsson och den borgerliga debattören Åsa Moberg. Trots den starka manliga övervikten bland välfärdsföretagens ägare hävdade båda kvinnornas rätt att driva företag och ta ut vinster.
Mer än att bli en debatt om det finns någon feminism i välfärdsföretagen kom därmed debatten att tydligt illustrera den skarpa skillnaden mellan borgerlig feminism och solidarisk feminism.
Medan fokus hos en solidarisk feminism ligger hos villkor och löner för de kvinnor som utför ett arbete för att försörja sig fokuserar borgerliga feminister sig på kvinnors rätt att, i likhet med historiens mängder av manliga företagsägare, göra vinster på andra människors arbete.
Så är vi alltså åter tillbaka i ett rent klasstänkande som vid sidan av kön spelar en så betydelsefull roll.
Klass och kön. Åter är dessa grundbegrepp det centrala. Och återigen, inte heller i välfärdsdebatten går det att bortse från klass och endast påstå sig vara feminist.
