På årets ekonomiska seminarium i Almedalen fokuserade Socialdemokraterna på att förbättra matchning och förbättra skolan.
Det är visserligen bra. Men ännu bättre vore att ge efterfrågan en tanke.
Tyvärr verkar begrepp som ”statliga stimulanspaket” eller ”efterfrågestimulans” sakta glida ur den ekonomiska vokabulären även hos Socialdemokraterna.
Visserligen finns en rad punkter i Socialdemokraternas arsenal som är utmärkta. Och jämfört med alliansens enda linje, att sänka skatten, är de ett under av innovation, nytänkande och kreativitet!
Men även efterfrågan borde ha sin givna plats på ett seminarium om socialdemokratisk ekonomisk politik.
Nu utstrålade hela seminariet en alltför stark beröringsskräck med fenomenet statliga stimulanser.
Främst saknades ett resonemang om att statliga stimulanser inte bara kan användas som en akut tillfällig hjälp i en konjunktursvacka.
Rätt använda är de också ett verksamt långsiktigt verktyg för den sänkta arbetslöshet som (S) eftersträvar.
Det framgår tydligt av LO-ekonomernas förslag att satsa 70 miljarder kronor i form av ökade bidrag till kommunerna, högre transfereringar som förbättrar omställningen på arbetsmarknaden, högre offentliga investeringar och ett ökat bostadsbyggande.
De här förslagen ger långsiktigt i storleksordningen 100 000 nya jobb, visar LO:s ekonomer, och de självgenererade effekterna av att stimulera ekonomin i kombination med ökade skatteintäkter gör dessutom att nettokostnaden endast blir i storleksordningen 30 miljarder kronor.
Det här är skarpa, för att inte säga remarkabla, effekter och en diskussion om sådana satsningar borde naturligtvis ha en given plats på ett ekonomiskt seminarium där arbetarrörelsen diskuterar hur vi ska sänka arbetslösheten.
Socialdemokraternas vilja att sänka arbetslösheten är bra. Men då måste partiet komma ur sin skräck för expansiva stimulansåtgärder.
Vi behöver inte ännu ett parti som hellre lägger pengar på hög än satsar på jobben. 
