Ge mej en cig, för fan!

Trött efter att ha rest sträckan Terni–Roma Termini kommer jag fram till en dovt kopparskimrande stad, det kan ha att göra med Åren och Fåglarna och jag vet vad som utspelar sig på Piazza Cinquecento, bland det sexualkommersiella krimskrams som bjuds ut på parkeringarna framför den vackra byggnaden – nej, inte alls som Milanostationen – ja, den som Mussolini lät bygga – och vet hur dessa ragazzi di vita står, sitter och ligger på statyerna som vore de bara ännu ett lager marmor till. Och i viss mån är det så, de är på nattens tunga, tyngda av tiden och lätta av droger och så har det varit länge.

Rom är som alla städer som kupor för bin, där honungen rusar i ådror inåt stadens kärna. Mammorna som kurar under trädern och trapporna, sönerna som letar spillror bland andra spillror, drömmarnas väv som hela tiden vävs fel. Papporna är inte där.

På tåget från Bolzano hade en ung karabinjär i min kupé, precis innan jag skulle sova, tagit fram sin Beretta och frågat om jag ville känna på den, och jag kände på den.

All skog vi passerade. All jord. All värld i hastighetens stål. Det var en berättelse om metallurgier, om ömma timmar emellan klockslagen. Ännu unga år i nittionhundratalets allra sista metaforer. Fy, för Orestien. Kom ut, djur.

Och guldet blödde brons i regnets ytor över marmorn, jag tog in på ett gyllene hotell för min kropps skull, och såg i spegeln åren innan mig och dessförinnan det. Gick ut till Termini igen och väntade. Men hur gör en som väntar och inte vet på just vad? Jag kronologiserar måsarna jag sett mellan här och där, de som passerat solen och så skuggat mig.

Nu, i nattligt flor, tränger jag mig förbi snabbköpsvagnarna och det brinnande bråtet, och minns ännu Casanatense och varför jag gick dit. Skuggorna rör sig omkring mig, några som ställer sig i min väg; de vill alla ha någonting och jag minns bara Moravias begravningstal och Campidoglios kalla skelett. Och här är flera marmorskelett, med kukar i neon och ådrornas dån hörs ut ur kroppen. På dialekt och slang får jag höra detta upprepas: “ao, damme ‘na sigaretta.”

– Har inga cigg säger jag fast jag har.

“Damme ‘na sigaretta cazzo” säger de och skrynklar ansiktena till tjära. Och jag, jag vet, är här nu och allt kan hända men testar min tur och går. Termini är en stack, men jag vet inte för vilka varelser. Termini sakral basilika. Termini terrestrial. Jag går ur bild.

David Stenbeck

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln