Martin Klepke skriver i en ledare att den internationella solidariteten inte får vara selektiv. Bakgrunden till detta påhopp är att jag den 15 maj deltog i en manifestation till minne av Al Nakba, en dag som uppmärksammas världen över. Ordet betyder ungefär ”katastrofen” och syftar till våren 1948 då uppskattningsvis 750 000 palestinier fördrevs från det som så småningom skulle bli staten Israel.

Martin Klepkes påhopp är tarvligt. För alla som någon gång deltagit i en av vänsterns förstamajdemonstrationer vet att internationell solidaritet är ett ledord. För alla som någon gång varit en del av vänsterrörelsen vet att internationell solidaritet på många sätt är kärnan i hela vårt engagemang.

Åter till Eurovisionsfinalveckan i Malmö. Just den 15 maj var det dagen för Al Nakba. Den har Palestinanätverket i Malmö uppmärksammat i många år. Varför skulle vi inte göra det i år? Varför skulle arbetet för ett fritt Palestina ta time-out bara för att Eurovisionen kommit till Malmö? Vi passade på att hälsa Israel välkommet tillbaka till Malmö när Palestina är fritt. Det var en uppmaning till EBU att följa rekommendationerna från den internationella bojkottrörelsen som stöds av hundratals såväl israeliska som palestinska organisationer och fått stöd av bland annat Elvis Costello, Roger Waters (Pink Floyd), Judith Butler, Noam Chomsky och Alice Walker. Den 18 maj deltog jag för tredje gången i kippavandringen genom Malmö. Jag gjorde det i stöd och solidaritet för den judiska minoritetens rätt till trygghet och mot antisemitism. För mig är det lika självklart och lika naturligt som när Ung Vänster och LUF 1995 startade traditionen att den 9 november varje år högtidlighålla och minnas offren för kristallnatten. Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Kritik mot staten Israels ockupation av Palestina är nämligen inte antisemitism.

Är det politisk populism att kritisera staten Israels folkrättsvidriga brott? Nej, Klepke verkar hålla med om att staten Israel står högt på den internationella ”skammens lista”. Vänsterpartiet har länge enagagerat sig i Palestina-frågan. För alla Gazabor som är inspärrade i världens största utomhusfängelse så är det definitivt inte populism att kräva att Israel uppfyller folkrätten. Så vad är då Klepkes poäng? Att jag inte samma dag och i samma tal kritiserade Ukraina, Vitryssland, Ungern, Azerbajdjan och Ryssland? Återigen. Den 15 maj handlar om fördrivningen av palestinier. Om förutsättningen för någon som helst kritik mot något som helst land är att man samtidigt kritiserar alla världens skurkstater; skulle någon orka engagera sig? Självklart inte. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något.

Klepkes recept är ett passivitetens recept, ett ”vänd huvudet åt andra hållet”-recept. Det ställer jag inte upp på. För det värsta är som bekant inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.

Daniel Sestrajcic,
ordförande Vänsterpartiet Malmö