En ny avhandling från Göteborgs universitet visar att det inte finns något belägg för att det existerar så kallad ”välfärdsturism”, att människor kommer hit i syfte att leva på våra bidragssystem.
Forskaren Joakim Ruist har gått igenom följderna av EU:s utvidgning från 15 till 25 länder 2004.
EU:s regler om fri rörlighet för EU-medborgare gav då upphov till farhågorna om en kommande ”välfärdsturism” från de 10 nya länderna.
Ni minns kanske debatten. Folk skulle välla in från Slovenien, Polen, Baltikum och övriga nya länder och kräva bostadsbidrag, barnbidrag och alla andra möjliga och omöjliga bidrag och därmed parasitera på de trygghetssystem vi ”äkta svenskar” har byggt upp.
Sverige var till råga på allt det enda landet bland EU:s dåvarande 15 länder som inte införde några frivilliga övergångsregler som maximalt kunde sträcka sig i sju år, alltså från införandet 2004 till 2011.
Nu har alla länder samma regler, men trots att Sverige ensamt avstod från övergångsregler befanns hela talet om välfärdsturism inte bara överdrivet utan helt felaktigt, visar Joakim Ruists doktorsavhandling.
Tvärtom har reglerna skapat ett litet överskott för svensk ekonomi.
De som kom hit utnyttjade bidragssystemen mer sällan än svenska medborgare. De fick också ut lägre summor än svenska medborgare.
Det är alltså samma förhållanden i Sverige som i England, där den svårbegripliga brittiska premiärminister David Cameron nyligen pratade om de stora bidragen till invandrare, trots att engelsmännen tar ut ännu större bidrag.
Andra änden är minst lika intressant, det vill säga vad invånarna i de tio nya länderna förde med sig till Sverige.
Och där finner Joakim Ruist att det som skapades i form av arbete och konsumtion av dessa människor signifikant översteg bidragen de tog ut.
Plus i slutänden, alltså.
Sveriges statskassa tjänade på utvidgningen.
Avhandlingen visar också att de jobb som de nya utländska arbetstagarna fått inte har konkurrerat ut jobb för svenska medborgare. Däremot konstateras en svag försämring på arbetsmarknaden för redan hitkomna utländska arbetare från andra länder.
Numer har talet om ”välfärdsturism” minskat i alla led utom hos Sverigedemokraterna.
Med all säkerhet kommer Joakim Ruists avhandling inte heller att ändra SD:s åsikt, eftersom SD:s ståndpunkt baseras på ett principiellt nej till invandring och aldrig har grundat sig på ekonomiska fakta.
Men det finns faktiskt en annan faktor som bör belysas i anslutning till Joakim Ruists avhandling.
Det är hur det svenska systemet för arbetskraftsinvandring är uppbyggt.
En sak är att ta emot utländsk arbetskraft. En annan sak är att studera villkoren för deras arbete i Sverige.
Flera uppmärksammade mediainslag har på senare avslöjat arbete inom skog, jordbruk, restaurangnäring och transport där utländsk arbetskraft lockats hit med falska jobberbjudanden och hamnat i en situation där de inte kunnat tacka nej till arbeten med dåliga arbetsvillkor och usel lön.
Joakim Ruists avhandling är ett välkommet faktaunderlag för dem som vill ha en sansad debatt. Samtidigt måste vi värna alla arbetares rätt till ett drägligt arbetsliv.
Alla som arbetar i Sverige ska omfattas av lön och god arbetsmiljö enligt kollektivavtal, oavsett vilket land de kommer ifrån.
