Som hirs och ståltråd

“You must take it away! You have to remove it! I refuse watching the Devil on the wall!” Jag är i inre Köpenhamn. Pisserenden. Michael Strunges spöke står och skälver i något hörn. Nat. Det låter bättre på danska. Hårdare, mörkare. Och rymligare: det dova djup vi kallar kväll, när det syntetiska ljuset mäter sig med det organiska, hur dessa båda sken ersätter varandra sömlöst över gator och gränder. Vi går där, ömma i skeletten, våra skinn absorberande allt de kommer åt dessa dagar av törst.

“Du måste ta bort det” säger hon, den unga kvinnan med ängslig blick. Stirrande ögon. Munnen förblir öppen, det är mer än ljud som ska ut: hon vill fördriva detta. Vad? Det är faktiskt Djävulen på väggen. Baren där jag spelar denna kväll projicerar Häxan från 1922 på väggen. En tidig encyklopedisk dansksvensk film om häxismens ritualer under tidens gång.

Det börjar i Egypten. Sfärer av glas hänger i trådar från taken, för att illustrera stjärnornas konstellation och rymdens strukturer. Det är nästan hundra år sedan, och ser mest ut som inredningsdesign av idag. Kvinnan verkar besatt, snart infaller metamorfosen, tänker jag. Medusan är här.

Jag har tagit mig över sundet för stadens skull, eller för min, i den. Enskildheten i ödelandet tilltog i kraft och tryck. Jag ville inte svara på mina egna frågor; jag visste ju redan svaren. Detta intellektuella jäv, inre monologer. Spejandet ut i allt och intet. Promenaderna vid hästhagarna, kullarna med räv, hare och grävling. Utsikten över milsvida fält, också de smyckade med skimrande sfärer på tråd. Ute på gårdarna domnade världen ytterligare och endast avlägsna hundskall trängde igenom. Träden höll fåglarna i kronorna, och hade ett skälvande lila ovan sig. Sfär på sfär, vackert och förgängligt. Jag lärde känna mark och jord, hur snö faktiskt kan belägga ett vatten. Men under isen forsade strömmen starkare än någonsin.

Jag har pratat med människor som aldrig lämnat landsbygden, som håller stånd mot omvärldens och nutidens belägring. De står emot. Inne i ritualen finns ingen kunskap om ritualen.

Landsbygdens specialiteter är ofta standardmått och betraktade som sådana i den egna lingvistiken. Är det fisk eller kött, kanske ost. Kanske hantverk. Antikviteter. En vallfartsort, strömmarna som missförstås, turisterna som misstänks. Konflikterna mellan det öppna och det slutna. I trädgårdarna gör växterna, vid samma årstid, samma sak.

Och det finns berättelser. Mörka storys om onda andars anfall, de inåtfallande sfäriska, de dova demoner som vistats här och härjat här. Som tidningarna, än idag, vill prata om. “Berätta litet, säger de, berätta om det och det”. Och så samlas de på dialekt och pratar:

“Först kom den å den å di sku snacka noed om di osso sa den ti mi di kunne ju va kul å ja sa ‘de vid ja änte’ men de gjorde ja ju men di vill man ju änte snacka om.” Facklans sken på kullen och så skälver jorden en stund. Och vi vet hur det sipprar ner i marken, hur hastig tiden är; men låt det då för fan sippra undan fort.

Språkkoden, menar Pasolini i sin krönika Mot långt hår, från 1973, har en överordnad auktoritet framför, säg, den verbala kommunikationen. Det spelar mindre roll vad du säger och desto större hur den emblematiska kroppen för sig och uttrycker sig. I det tidiga sjuttiotalets politiska anspråk i Italien, och för övrigt det sena sextiotalets svenska motsvarighet, hade konsumismen fått fritt spelrum även med ungdomarna – också de som hade avsikten att bekämpa den.

Långt hår. Levi’s. Coca Cola. Det var hållpunkter för Pasolini. På landet ser jag andra hållpunkter: televisionen, kommersiell radio, frånvaron av nationella nyhetsorgan. Här läser en lokaltidningen. Och orden färdas från mun till mun, spädda med rykten. Ortens bibliotek har öppet fyra timmar varje måndag, och på snurrhyllan står de mest populära böckerna: deckarna. Inga ytor för spontan kultur, inga informationsnoder. Inga poliser, inga trafikljus. Det är en plats som skapar sin egen mikrokropp, utan inblandning utifrån. Ingen sval röst om livet lite längre bort. Konstnärerna som flyttat hit från städerna håller sig för sig själva, eller i homogena grupper. Språken stannar, cirkulerar i egna ordomlopp.

Kvinnan på baren i Köpenhamn såg andra symboler än vi, Djävulen var inte estetisk utan emblematisk. I hennes ögon bars ett annat budskap än i det sekulära, medan det för andra innebar en äldre folklore, utan någon större inverkan på rummet eller människorna i det.

Synen på tid och plats på landsbygden är på liknande sätt annorlunda i förhållande till cityvarelsens syn på sig själv. Det innebär inte att stadens invånare har en mer sann blick. Och det innebär inte att byborna inte förstår, eller förmår. Det är på samma gång två blickar på två tider, och vi som reser genom båda områdena uppfattar hur de flätar in sig i varandra, som hirs och ståltråd, en tidens cyborg under en märklig period där landsbygden ständigt drar det kortare strået i fråga om var nuet är lokaliserat.

Men det finns en sak till att ta hänsyn till: vad händer när byarna töms inte bara på människan, utan också på den kommersiella människan? De som blir kvar, är de skördens folk eller askans? Vi räds glesbygdens avfolkning, men det innebär samtidigt uppkomsten av nya ytor, fria från reklam, trafik och konsumismens statusdefinierade retorik. Kanske står vi då inför möjligheten att etablera ett helt nytt och begripligt mänskligt lugn.

Just när jag kommit ut till en ny tillvaro på landet skriver jag:

Jag extraherar mig staden, drömmen och låter
moln från vidderna
hämta mig, ut till en yttre interiör av tidernas

slem och glans, bland de dova dun som sprids ur
människan, av människan,
det rena material vi existerar i, rädda och aldrig rädda,

dränkta i ljus ur vårt svartmagiska mörker. Som att
Ingen bön
har nått ut, extaserna togs in av lungor, hjärta, livmoder

och sände oss blödande i omloppsbana kring vår
egen verklighet.
Detta är priset vi betalar för älskandets och

drömmandets och döendets förbrännande kvaliteter och en
Plats i den mest kompakta växtligheten av dem alla.

David Stenbeck

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln