Tillbaka till trettitalet – läsning av en nazistisk propagandanovell

Arbetslöshet urholkar det demokratiska samhällets värderingar. Erfarenhet och forskning visar att hög arbetslöshet bland unga ofta kan förklara varför de i allt större utsträckning lockas av extremistorganisationers förenklade lösningar. Ungdomar i ekonomiskt och socialt utanförskap vill jobba, känna gemenskap och värdighet. Dessutom är de mer benägna att vilja förändra ett ur deras synvinkel ovärdigt samhälles orättvisa villkor.

Fenomenet är inte nytt. Det är en repris av de känslor som den nazistiska propagandan under mellankrigstiden visste att utnyttja för att vinna ungdomarnas stöd – i synnerhet arbetarklassens unga. En blick i backspegeln, till tiden då det europeiska demokratiska systemet höll på att kollapsa, visar på tydliga paralleller mellan då och nu.

När den fjortonåriga arbetarpojken Sven i novellen ”…hat…” går förbi Heden i Göteborg dras han mot några facklors ljussken. Han följer ljuset in på ett massmöte. När han hör Ledaren tala blir ordens kraft omöjlig att motstå. Det är nazisten Sven Olov Lindholm som pojken förförs av.

Året var 1935. Novellen, författad av Bengt Bengtsson, publicerades i den nazistiska ungdomstidskriften Stormfacklan. Berättelsen om Sven är typisk för propagandan riktad till barn och unga; den bygger främst på drömmen om att få uppleva en meningsfull tillvaro i gemenskap. Novellen säljer livsstil och världsbild mer än sakpolitiskt innehåll.

Än idag är den lockelsen en viktig förklaring till varför ungdomar söker sig till nazistiska rörelser. Säkerhetspolisens och Brottsförebyggande rådets forskning konstaterar att radikaliseringen av ungdomarna i regel sker först efter att frågor av mer existentiell art visat vägen in i en organisation. En odefinierad längtan efter någon form av övergripande ordning i den kaotiska tillvaro som många upplever är en viktig orsak till första steget i riktning mot nazismen.

Att Sven är en arbetarpojke är av stor betydelse. Det var ofta arbetarpojkar det handlade om i propagandan från Sveriges nationalsocialistiska arbetarparti under 1930-talets början. Arbetarbarnens erfarenheter av en torftig och andefattig tillvaro ställdes mot nazismens löften om en ny och spännande tid präglad av ära, heder och gemenskap.

I novellen visar det sig då den laddade, symboliska och löftesrika inledningen kontrasteras mot Svens trista och urvattnade vardag:

”Hemma hade Sven det inte roligt. Hans mor var död sedan några år, och fadern var ’begiven på starka drycker’. Hela familjen var politiskt intresserad. Fadern var gammal sossepamp, Svens två bröder voro med i SSU och en syster var liberal.”

Idag är propagandauttrycken annorlunda, musiken spelar en enormt stor roll, men visionen om det storslaget moraliska och välordnade samhälle som nazismen lovar att förverkliga är densamma. Oftare lockar dessa nazistiska löften etniskt svenska ungdomar från instabila sociala förhållanden än vad löftena från extrema grupper på vänsterkanten gör.

Men saken är inte så enkel som att presumtiva nazister från socialt utsatta miljöer inte gillar invandare och marxister. Våldet som flera av dem är beredda att använda är heller inte, sett utifrån deras perspektiv, ett meningslöst våld.

Istället är våldet ett uttryck för en moralisk kamp mot en omoralisk omgivning. De tar på sig uppgiften att laga sprickorna i samhället som enligt den nazistiska världsbilden orsakats av främlingar, marxism och det demokratiska systemet.

När familjen får veta att Sven vill gå med i den nazistiska rörelsen blir alla arga. Hans familjetillvaro blir till politisk kamp. Det är i den miljön av starkt motstånd han radikaliseras, som varje del av hans person sakta men säkert förvandlas till nazisten som till slut vänder familjen ryggen. Gestaltningen av det stegvisa uppbrottet från det socialdemokratiska hemmet är centralt för novellens propagandabudskap – det är först efter den processen Sven kan förverkligas som människa.

När han flyttar in i nazisternas partilokal hamnar han så långt ifrån en normal tillvaro han kan. Han har inget riktigt jobb utan överlever nätt och jämnt på att sälja partitidningen. Partiet är i alla bemärkelser hans nya hem. Sven accepterar den socialt och ekonomiskt utstöttes roll som steget in i nazismen inneburit för honom. Istället för att klaga ser han leende fram mot tiden som ska komma.

Propagandistiskt sett är novellen snillrik. Uteslutningen ur familjen och en bredare samhällelig gemenskap förstärker den nazistiska identiteten. Med varje försök till kommunikation mellan Sven och de i hans omgivning som inte är nazister öppnas en avgrund. Orden som ropas över avgrunden i syfte att återföra det förlorade barnet leder honom istället längre in i den nya övertygelsen.

Mellankrigstiden var en minst sagt omvälvande tid. 1930-talets depression och den pågående urbaniseringen präglade i stor utsträckning människors liv. Nationalsocialisterna visste att utnyttja omvälvningen genom att blicka tillbaka till det som en gång hade varit. De lyfte fram den till synes stabila grund varpå bondesamhället vilat – det riktiga etniskt homogena Sverige. Viljan att återuppliva landets förlorade storhet är påtaglig i propagandan – då såväl som nu. Novellen ”…och så börjar livet” av Torsten G:son Elg i Den svenska nationalsocialistens julnummer 1934 är ett exempel. Ett smärtsamt fall ur en lantlig idyll är personernas största problem. Det gäller speciellt den arbetslöse 23-åriga Nisse. Hans far är en före detta bonde som lämnat sin gård för arbete i staden. Istället för jobb väntade arbetslöshetens hårda tillvaro. Kapitalismen visade honom sitt bistraste ansikte. Även Nisse tvingas, liksom fastnaglad i det sociala arvet, att hanka sig fram som en osynlig arbetslös, en obetydlig siffra i statistiken. Vid sidan av de ekonomiska umbärandena är anonymiteten och maktlösheten något som starkt betonas då hans tillvaro i det moderna samhället gestaltas. Ett exempel är då han stannar för att läsa några löpsedlar. Han har ingen given plats i verkligheten som beskrivs:

”Framför ett tidningsstånd stannade han och läste på löpsedlarna: Exporten ökar, stigande konjunktur – Statsministern om fosterlandet – Kommer Garbo hem? – Skandalös hundbegravning – Nisse spottade föraktfullt. Sådant skriver dom om, lögner och fraser, fördumning och oväsentligheter! Och varför? För att få folk att se bort från de stora problemen, få dem att glömma massornas nöd och individernas ångest. Man riktar allmänhetens uppmärksamhet på obetydligheter, bedrager med vackra ord, och under tiden går folket mot avgrunden. Nisse skulle vilja riva ner tidningslöpsedlarna och ropa ut för alla som gå förbi, hur de makthavande lura och bestjäla och utsuga folket. Men han har ingen talan i detta samhälle, han är en namnlös och obetydlig arbetarpojke, som endast har att foga sig i de allvisas lagar och förordningar. Han svänger på klacken för att gå vidare, ut i gatuvimlet, ut bland de andra okända.”

Det är inför det statsbärande socialdemokratiska partiet Nisse känner sig som ”en namnlös och obetydlig arbetarpojke”. Inget gott betyg. Det är deras lögn som novellen vill avslöja i syfte att vinna tvivlande socialdemokraters sympatier.

Strax därefter marscherar en grupp unga nazister förbi honom på Sveavägen i Stockholm. Kampsångens och klackarnas ljud ekar mellan husväggarna och ingjuter nytt mod i honom. Flickvännen Margit säger att även Nisse borde gå med nazisterna för att göra någonting åt sin hopplösa situation. Han tvekar en stund men beslutar sig sen för att närmare ta reda på vad å ena sidan kommunisterna och å andra sidan nazisterna vill.

Valet att värdera båda de antidemokratiska partierna motiveras av att de står i tydlig opposition till den rådande makten och det demokratiska system han menar orsakat det onda som drabbat honom.

Han väljer till slut nazisterna, men att han tar båda partierna i beaktande ekar något väldigt viktigt även i vår tid: demokratin är inte mycket värd för dem som inte tillåts skörda dess frukter genom en synliggjord plats samhället.

Jimmy Vulovic

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln