Motord: Scritto av David Stenbeck om REVA

Det har skrivits en del i media om bristen på ansvarstagande inom svensk myndighetsstruktur den senaste tiden. Eftersom det gäller beslutsfattande jämte verkställande organ, ska vi ha klart för oss – de som redan har det, se det som en påminnelse – att Hanna Arendts bok Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem utkom redan 1963. Ondskans banalitet rörde sig, enligt Arendt, bland annat om påståendet att ondskefulla handlingar ursäktas med den klassiska devisen att personen i fråga bara ”gjorde sitt jobb”.

Det tog lång tid för Arendt att skriva boken, och det tar lång tid för ett samhälle att förmå genomlysa sig självt, inte minst när den byråkratiska transparensen på samma gång både är motsägelsefull och vilseledande, beroende på vilken instans den administrativa apparaten ska gynna, staten eller folket – är inte staten folket? Nå!

Och vi ska nog i förlängningen akta oss för lättjan som det innebär att föreställa sig maktutövaren–gärningsmannen, vad det nu än må gälla, som ovetande om de konsekvenser hans handlingar får och skulle kunna få. Det ligger i vars och ens mänskliga intresse, och ansvar, att föreställa sig en händelseförlängning av den egna gärningen, och därefter göra en riskbedömning av densamma.

Det samtida och högst aktuella rasistiska och diskriminerande REVA-projektet (REVA — Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete) är ett tydligt exempel på hur illa ansvarsstrukturen är ordnad, och detta alltså trots att historien så många gånger redan varnat oss för farorna och fasorna i ett illegitimt egocentriskt eller etnocentriskt beteende.

För att göra anspråk på maktapparaten i ett visst geografiskt område krävs att detta är annekterat och införlivat i en statsstruktur – det är de grundläggande principerna. Vi råkar bygga detta lands system av rättvisa på folkdemokrati, i den mån den nu efterlevs juridiskt och exekveras via stads- och kommunallagarna.

I fallet med Reva följer polisen politiskt fattade beslut, sådana som motioneras efter, i sin tur, Migrationsverkets krav på den egna myndigheten – de är projektägaren – att göra så, för att i sista ledet verkställa nya lagar och förordningar. Vi befinner oss nu i själva implementeringsfasen.

Att konsekvenserna av REVA utfaller i förfrämligande och diskriminering av svenska medborgare är en sak, och att polisväsendet förlorar i trovärdighet hos den egna befolkningen är en annan. Det tillkommer fler problem: resurser som behöver läggas på annat går förlorade, det innebär en personlig förlust hos de som drabbas av polisens handlingar, vilket i sin tur resulterar i ytterligare segregation – i ett samhälle som varken behöver det eller vill ha det.

Yttermera utför polisen illegala operationer, dock sanktionerade politiskt, som inte visar på annat än att lagstiftning och samhälle ligger varandra omlott; någonting är trasigt i Sverige. Och det är där detta såkallade projekt skulle kunna undermineras på politiska, juridiska och filosofisk-moraliska grunder. Kan regeringen, i det här fallet Justitieministern, implementera, eller indirekt implementera, genom att passivt låta det ske, lagar som inte är förankrade i konstitutionen? Vad säger konstitutionsutskottet om detta? Vad säger oppositionen?

Frågan vi måste ställa oss är: Hur många misstag har en politiker rätt att begå, aktiva och passiva? Hur länge får en minister hänvisa till den exekverande myndigheten och ignorera konsekvenserna av sin egen roll? Gör Beatrice Ask ”bara sitt jobb”? Ska vi behöva ta upp Foucaults Övervakning och straff igen, för att förstå den grundläggande problematiken och identifiera smutsen som samlas i maktens hjulhus?

Dessutom; när en minister eller myndighet övertrasserat sina befogenheter, så att konsekvenserna blivit alltför omfattande, och därmed riskerar att underminera vitala och väsentliga delar av rättssystemet i sig – när ska något ingripande ske, och av vem ska det utföras? Vem utför arresteringsordern, när vi står inför den ytterst sorgliga och genanta realiteten av en kriminell stat, där ministermakten undantas ansvaret för det egna explicita agerandet?

Detta är en outsägligt bitter läxa för oss att lära. Att beskåda den folkvalda regeringens nonchalans inför det egna uppdragets omisskänneliga misslyckande, och samtidigt, det sårar oss svårt, inte veta vart vi ska vända oss, eller vem som ska åtgärda det systemfel som nu riskerar att irreparabelt skära den samhälleliga motorn.

David Stenbeck

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln