Här målar och skriver man för en känsla

En tysk författare berättade nyligen för mig om huset där han bodde i Berlin.

”När jag kom tillbaka från semestern var där ett väldigt spring i trappuppgångarna, okända ansikten och skräp överallt. Efter en stund insåg jag att hyresvärden hade gjort om huset till ett hotell.”

Berlin har blivit den turisttätaste staden i Europa efter Paris och London.

Många kvarter i centrum är en enda glad grisfest av identiskt lika turistbarer, parkbänkar och tunnelbanenedgångar. På spårvagnen halsar ett välklätt västtyskt par var sin vinare, tomma flaskor kantar vägarna där turisterna drar fram, ett hedonistiskt rus.

Många bostäder ägs av folk som bara besöker Berlin av och till. Berlin är fullt, mättat. Men hit till Prenzlauer Berg, den gamla alternativstadsdelen, kommer inte längre några turister, säger arkitekten Robert.

”Här finns inga klubbar, inga spektakulära sevärdheter; i den här delen av Berlin råder numera en genuint välsituerad tysk stämning. Åttio procent av befolkningen har bytts ut sen muren föll, avhysningarna sker numera diskret; man väntar ut socialsvaga hyresgäster; förr eller senare gör de ett misstag.”

Längre söderut, på andra sidan floden, är stämningen urdrucken, ett ensamt skinhead hänger längst borta i baren, skryter högt om hur många turkar han misshandlat. Sen slocknar blicken, bara ett par tomma ögon framför en blinkande lyckoautomat.

Åt var och en sitt, sa den gamle knektkungen Friedrich (han som krönte sig själv år 1700).

”Vad man gör i skänkrummet eller i stallet är ingen angelägenhet för polisen så länge inte statens säkerhet är hotad”.

Berlins kulturella öppenhet vilar på en preussisk tolerans där polisen övervakar utan att ingripa. Staden har vinglat sig fram genom världsåskådningarna.

Under Weimarrepublikens sista skälvande år en plats där det mesta var möjligt, en dans på tunn parkett där alla som kunde och många fler roade sig en handsbredd från avgrunden. Samtidigt en kreativ höjdpunkt utan motstycke inom teater, konst, litteratur, musik, nöjesliv.

Konrad Haemmerling, alias Curt Moreck, beskriver Berlin från eftermiddag till eftermiddag i sin bortglömda bok Guide till lasternas Berlin, utgiven år 1931:

”Under monarkin roade man sig i kvarteren runt slottet, Unter den Linden. I dag under republiken är alla dessa kabareter blott en leende mask i gaslampans sken som vill åt din penningpung. Lika dekadent, men uppriktigare än London och Paris.”

Den 23 februari 1933 stängdes alla ”osedliga” lokaler av den nye preussiske inrikesministern; morfinsten Hermann Göring

Nattlivet blev urtråkigt.

Diktaturer har aldrig älskat den ohämmade eller avvikande natten. Krogar och barer är ju potentiella upprorshärdar utan kontroll.

Det skulle dröja fyrtio år innan Berlin blev ett kulturellt centrum igen och nästan sextio år innan det normala blev onormalt: halva Östberlin stod tomt och konstnärer och kulturarbetare från hela världen strömmade till; en oöverträffad tid för fattiga konstnärer.

En mångmiljonstad mitt i Europa där centrum var en enda ledig lokal utan hyra. Idag har konstnärerna bytts ut mot fastighetsmäklare. En ström av människor söker sig söderut från Berlin, till Leipzig.

Här målar och skriver man för en känsla, inte för en avsikt, säger Alexander Perleman, grundare av NSK-galleriet.

”Kanske är det något av det där behagfulla som ändå fanns i DDR som dröjt sig kvar. Växer i ny mylla.”

Leipzig, boktryckarstaden i östra Tyskland (där Bach var kantor) är idag ett centrum för musik, litteratur och konst, en stad där det fortfarande är billigt att bo och som har tagit över lite av Berlins roll som nyskapande kulturcentrum.

NSK-galleriet ligger i stadsdelen Connewitz där ljuset är milt, banderollerna många och en grafittinäve krossar byggspekulanter i tyska fritidsjackor.

Alla väntar på den legendariska noicegruppen Vagina Dentata som ska spela i kväll. Ingen vet om de kommer, någon avvaktar med ansiktet lutat mot bardisken,

Plötsligt reser sig en tjej, bollar med ett vackert inslaget paket, sliter upp papperet, kastar det tomma innehållet ljudlöst mot golvet, spikar upp omslagspapperet där bilder rör sig som i en tv-serie. Hon sjunger

”Välkommen till kapitalets demokrati.”

Inne på det stora konstmuseet i centrum hukar Max Klingers tyska örn. Skamsen vid Goethes fötter.

Björn Cederberg

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln