Allt är tävling,
allt är konkurrens

Foto Hasse Holmberg / SCANPIX

I mitten av 80-talet flyttade mina svärföräldrar från en stor tjänstelägenhet på Kungsholmen till en nybyggd hyresrätt. Att bo kvar efter pensioneringen skulle ha inneburit en hyreshöjning med 300%. De valde att göra sig av med en hel del bohag och krypa ihop i en liten trea.

Efter bara något år kom ”den stora köpcirkusen” i centrala Stockholm igång. Grannarna gick med listor och försökte övertyga alla om att skriva på för att bilda bostadsrättsförening och bli miljonärer på sikt. Mina svärföräldrar skrev inte på. De ville fritt kunna disponera sina pengar de år de hade kvar. De ville resa, bjuda barn och barnbarn på trevliga restauranger och köpa lyxiga julklappar.

Till en början verkade det som om de tagit fel beslut. Värdestegringen var enorm. Men så kom kraschen i början av nittiotalet. Och de drog en lättnadens suck och slutade titta på mäklarsidorna.

Själv hade jag flera arbetskamrater på Konsums korvfabrik som förköpte sig. För Dolores kraschade äktenskapet, men de hade inte råd att separera. De bodde i varsin halva av fyran de köpt, med ungarna som buffert och varsina hyllor i kylskåpet. Andra tvingades sälja de fina lägenheterna när fabriken senare lades ned. De blev både arbetslösa och bostadslösa.

Trycket på att marken ska förränta sig maximalt finns överallt. Aravind Adiga, den indiske succéförfattaren, kom 2012 med en kollektivroman om bostadsrättsägarna i ett sjuvåningshus i Mumbai: Den siste mannen i tornet.

Lägenhetsinnehavarna erbjuds svindlande summor för att sälja till en byggherre som vill riva och bygga nytt, fräscht och dyrt. Men en man sätter sig på tvären. Först av solidaritet till en blind kvinna i huset som inte skulle klara att flytta till en okänd miljö, hon skulle bli helt immobiliserad av att inte veta ”hur det såg ut”.

Men vartefter som byggherren bygger upp trycket mot den motsträvige mannen formas hans motstånd till princip. Han vill inte bli tvingad att fatta beslut för att andra vill att han ska. Och – han vill bo kvar där han alltid bott.

Den logik som driver romanhandlingen framåt är obehagligt realistisk, för enligt indisk lag måste alla skriva på för att köpet ska gå igenom. Tidigare lojaliteter, ideologiska och religiösa övertygelser får ge vika. Solidaritet och gemenskap ersätts med de olika individernas personliga girighet. De blir blinda för andras viljor och behov när en okontrollerbar profithunger tar över. Adiga skriver:

Vad vill du ha? Allt finns att få, antingen det är ett föremål eller människa. Har du inga pengar kanske det finns något annat du kan göra affärer med.”

När jakten på profit griper allt längre in mot människornas integritet händer något med oss som individer. Empatin sätts ur spel. Vi blir avtrubbade för varandra. Nina Björk försöker reda ut samma sak i sin senaste bok: Lyckliga i alla sina dagar.

I en värld där varje enskild människas viktigaste uppgift är att konsumera för att upprätthålla konjunkturen och därmed vinsterna blir den enda relevanta frågan: Vad tjänar jag på det här? Allt är tävling, allt är konkurrens. Björk resonerar och kommer fram till att det inte är lyckan vi jagar i vårt jäkt och vår statusjakt, utan vi strävar efter att lyckas. Den enskilda individen ska lyckas på någon annans bekostnad. Det mesta blir kallt, beräknande och omänskligt.

Samhällsförhållanden ändras, oupphörligt. Men ofta så långsamt att vi inte märker att det händer. Först när det hänt blir vi varse.

Både Adiga och Björk håller upp spegeln för oss, får oss att känna igen kapitalismen och vår egen plats i det pågående kriget om pengarna och själarna. Likt amerikanen Richard Yates på 60-talet får de oss att känna tomheten, innehållslösheten och den själsliga ensamhet som uppstår när jakten på individuell frihet förstås som ökad konsumtion.

Under läsningen kom jag att tänka på några kända tavlor av Edward Hopper. En ensam kvinna på en hotellsäng, ensamma nattvandrare som, var för sig, tar en öl på en bar i New York. Stora ödsliga lokaler, där människorna blir små och obetydliga. Som betraktare drabbas man av melankoli, en känsla av misslyckande.

Medan jag funderade på hur Hoppers tavlor hängde ihop med texterna av Yates, Björk och Adiga, dök det upp en recension av en utställning på Louisiana i Danmark. Omkring 300 aldrig visade teckningar av den unge Andy Warhol. Istället för de ”vanliga” Marilyn Monroeporträtten visar de tidiga teckningarna, enligt recensenten, konstnärens melankoliska bild av människorna. Hur isolerade och ensamma de är. Hur avståndet växer mellan dem.

Plötsligt förstod jag varför Warhol senare målade tomatsoppa och champinjonkonserver likaväl som kändisar och massproducerade dem som tryck. ”Allt går att sälja med mördande reklam”, inte bara konserverad gröt, men människor, känslor och till slut även livets innehåll. Vad vill du ha? Industritillagad soppa eller leende skådespelerska? På marknaden saluförs allt. Men lyckan? Vart tog den vägen?

Maria Hamberg

Arbetet Kultur

Kommentera den här artikeln