Foto: Darryl Dyck / Scanpix

”Idle No More” säger många av Kanadas urinvånare. ”Idle” kan betyda gå på tomgång, stå stilla, och nu krävs det motsatta. Förändring!

Gräsrotsrörelsen ”Idle No More”, som jämförts med ”Occupy Wall Street”, startade i november 2012 efter att Kanadas konservativa regering lagt fram nya lagförslag vilka riskerade att försämra dels minoritetsrättigheterna, dels miljöskyddet.

Den har kallats för en rättighetsrevolution: rättigheter för naturen, rättigheter för minoriteterna.

Särskilt uppmärksamhet har regeringens försämring av skyddet för sjöar och floder i Kanada fått. Flera av dessa ligger på urfolkens traditionella mark och tidigare krävdes godkännande från bland andra urfolken innan man gav sig in och började bygga på dessa områden. Men enligt regeringens nya förslag skulle godkännande nu endast krävas vid ett fåtal vattendrag.

Dessutom har den kanadensiska regeringen länge velat möjliggöra byggandet av rörledningar i dessa områden för att transportera oljesand mellan inlandet och Stillahavskusten, för att sedan kunna exportera till Kina. Utvinningen av oljesand, som ses som ett alternativ till råolja när priserna stiger, har kritiserat för att det riskerar att förgifta vattendrag. Samtidigt: money talks.

Uppfattningen bland Idle No Mores företrädare är att högerregeringen i Kanada generellt går emot urfolkens intressen.

Tidigare har man förhandlat med regeringen, men nu krävs nya strategier, och rörelsen har använt sig av hungerstrejker, flashmobbar och demonstrationer, men också blockerat såväl trafik som arbetsplatser.

Rörelsen säger sig ha ett ansvar för att göra motstånd mot regeringens nuvarande politik på ett fredligt sätt, och deras protester har religiösa inslag:

”Vi är här för att försäkra att landet, vattnen, luften och skapelserna och tveklöst var och en av oss, återvänder till balansen och upphör med att skada varandra och jorden.”

Ursprungligen hade Idle No More också mängder med krav om specifika lagändringar som var svåra för oss utanför Kanada att relatera till. Men i januari 2013 meddelade man att rörelsen nu hade två huvudmål: dels en förbättrad relation på lika villkor mellan urfolken och Kanadas regering, som två nationer, dels social och ekologisk hållbarhet.

Här har urfolk i Norden en chans att ansluta sig. Inom berättelsen som är Idle No More kan deras specifika berättelser få förnyad kraft. För medan många i Sverige är engagerade i mänskliga rättigheter globalt är det desto färre som tycks bry sig om samerna i vårt eget land. Sverige har till exempel inte ställt sig bakom ILO:s konvention 169 vilket är den enda bindande FN-konventionen vad gäller urfolks rättigheter.

Detta är unikt. Sverige har skrivit under i princip alla andra relevanta FN-konventioner som gäller mänskliga rättigheter. Men inte den som gäller en svensk minoritet.

Intressant nog är konventionsrättigheterna i ILO 169 närbesläktade med rättigheterna under attack i Kanada: det handlar om att urfolk har rätt att äga och använda sig av sina traditionella land- och vattenområden. Detta gäller även naturresurserna, vilket bland annat innebär att man inte skulle få avverka skog utan urfolkens tillåtelse.

I Norden har samiska samhällen under 2000-talet stoppat skogsavverkning i norra Finland, som hotade känsliga renbetesmarker, genom att lämna in klagomål till FN.

I Sverige har också samebyar nyligen lämnat in klagomål till FN:s rasdiskrimineringskommitté i kampen mot det utländska gruvbolaget Hannans Reward/Kiruna Irons planer på dagbrott i renbetesområden, vilket riskerar att omöjliggöra traditionell renskötsel.

Det finns inga krav på gruvbolag att i Sverige, som enligt forskningsinstitutet Fraser Institute ligger i toppen bland världens mest gruvvänliga länder, ta hänsyn till samebyarnas behov av renbetesmarker. Fynden prospekteringsföretagen hittar är dessutom på tok för billiga, det handlar – förutom den vanliga bolagsskatten – om en halv promille i ersättning till staten. Detta är något som fler än samerna borde uppröras över – varför ger vi bort våra gemensamma resurser?

Geografen David Harvey talar om ”accumulation by dispossession”, alltså ackumulation genom fråntagande. Det handlar om att privatisera – frånta oss – vår gemensamma egendom, för att i stället låta kapitalet växa, ackumuleras, hos ett fåtal. Ett fåtal berikar sig därmed på de mångas bekostnad.

I Kanada har visserligen en del urfolk fått hela eller delar av vinsten från gruvdrift på deras traditionella områden. Men Idle No More har ju en tydlig poäng: att urfolkens intressen sammanfaller med naturens intressen. Om man då börjar tala om vinster och procent från gruvdrift är det svårt att med trovärdighet inta en sådan position.

Idle No More består, liksom Occupy Wall Street, av många spretiga viljor som det är svårt att få ett helhetsgrepp om. Det handlar trots allt om skilda uppror: miljöaktivism och minoritetsrättigheter. Om man väljer att ta procent på gruvdrift väljer man det ekonomiska kapitalet framför andra värden och det är två oförenliga linjer.

Just nu sammanfaller dock kraven från Idle No More med andra aktivisters parallella krav på rena vattendrag och social rättvisa. Få talar än så länge om ekonomiska vinster. Men som så ofta annars är utmaningen att hålla samman en stor rörelse utan att tappa drivkraft. Särskilt om intressen skulle ställas mot intressen, som så många gånger förut.

Samtidigt är tendenserna globala. Det finns ett uppdämt behov av att kanalisera det missnöje över den sociala, ekonomiska och ekologiska ohållbarhet som lett oss till den nuvarande krisen. Vissa gör detta under Occupy Wall Streets flagga, andra under Idle No More.

Berättelsen passar in i en samtida, ibland digital, berättelse om folkliga uppror och missnöje, och det är därför urfolkens röster nu får genklang globalt. I grunden handlar det om våra, det vill säga allas, möjligheter att fortsätta att leva tillsammans även i framtiden.

Det är dags att prata ett annat språk än ekonomismens.

Det är dags att prata utopier.

Ellen Albertsdóttir