Svenskt näringsliv hoppar av samtalen om en jobbpakt med regeringen och LO.

Det här är naturligtvis främst ett slag mot alliansregeringen som med Anders Borg i spetsen lagt mycket prestige i projektet som med statlig hjälp skulle sänka näringslivets kostnader och enligt Anders Borg kunna ge 30 000, kanske så mycket som 50 000 nya jobb, främst för ungdomar.

En kombination av 75 procent jobb och 25 procent utbildning skulle enligt regeringen vara lösningen för dessa jobb.

För att bereda vägen för LO beslöt Anders Borg att lätta på de orättvisa avgifterna till A-kassan. Borg öppnade också för att inte försämra lagen om anställningsskydd, åtminstone inte under de närmaste sex åren.

För att locka med sig arbetsgivaren stödde regeringen även talet om överenskomna nya spelregler på arbetsmarknaden.

Men Anders Borgs golgatavandring var alltså meningslös.

Ingen blev frälst, och ingen har heller någon möjlighet att bli frälst nu när Svenskt Näringsliv hoppar av.

Det mest uppseendeväckande i avhoppet är att skälet är så konfrontatoriskt. Svenskt Näringsliv var inte villigt att överge planerna på att skjuta all arbetsrätt i sank eller ens senarelägga en medmontering av de anställdas trygghet.

Svenskt näringsliv var inte heller villigt att pröva Anders Borgs visserligen osäkra men ändå ambitiösa försök att minska ungdomsarbetslösheten.

Att sedan Svenskt Näringsliv skyller på LO efter att ha hoppat av är närmast befängt.

LO:s ordförande Karl-Petter Torwaldsson sade igår att han var väldigt besviken över att Svenskt Näringsliv hoppat av.

Fullt så besviken behöver han dock inte vara. Att jobbpakten skulle ge så mycket som 50 000 nya jobb får nog hänskjutas till regeringens ofta alltför yviga glädjekalkyler när det gäller jobbskapande reformer.

Jobbpakten skulle heller aldrig kunna ersätta nödvändiga och eftersatta andra vägar till sänkt arbetslöshet, som betydligt större satsningar på skolan, en kraftigt utbyggd arbetsmarknadsutbildning och större satsningar på infrastruktur.

Ändå är det sorgligt att Svenskt Näringsliv så hårt stänger dörren för vad som – rätt utformat – skulle kunna minska den del av arbetslösheten som de flesta svenskar nog har svårast att acceptera, den höga ungdomsarbetslösheten.

Det är sorgligt att Svenskt Näringsliv så till den grad har bitit sig fast vid kravet på att få försämra svensk arbetsmarknadslagstiftning att detta försämringskrav har blivit viktigare än att skapa jobb åt Sveriges arbetslösa.