Foto: Pontus Lundahl

Visst har Centern problem.

Fast det handlar knappast om att en liten klick nyliberaler lagt fram ett ”idéprogram” som lett till uppror i resten av partiet. De är för få för att förslaget ska kunna leda till någon strid, som på allvar kan splittra ett parti.

Centerns problem handlar om att över huvud taget formulera ett program, som ger partiet tillräckligt av egen, för väljarna attraktiv, profil som skiljer ut det från övriga borgerliga partier. Utan att för den skull mäla sig ur den borgerliga gemenskap man uttalat bekänner sig till.

Det är inte så lätt.

Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet representerade för ett antal decennier sedan genuint skilda intressegrupper inom borgerligheten. I dag är det mesta av dessa interna intresseskillnader borta, och det blir allt svårare för partierna att forma egna profiler. Den lyckade omgörningen av Moderaterna, som blivit den välutbildade urbana medelklassens parti utan att partiet för den skull tappat sina tidigare kärnväljare i överklassen, lämnar dessutom inte mycket kvar till de övriga av frågor som kan attrahera någorlunda stora borgerliga grupper.

Det finns för allmänborgerliga väljare i dag inga ideologiska eller intressestyrda skäl att välja Centern framför Moderaterna. Problemet delar C med FP och KD.

Efter 2010 års val förefaller Centern ha dragit slutsatsen att lösningen låg i att hitta några frågor att frondera mot Moderaterna i. Man hade kunnat välja att utveckla den socialkonservativa samhällssyn som traditionellt varit Centerns, och arbeta för mindre av brutalitet i sjukförsäkringen eller för regelskärpningar som bromsade riskkapitalbolagens framfart. Socialkonservatismen innehåller ju element av samhällsansvar likaväl som av kritik mot storkapitalismens hårdföra vinsttänkande. Att utveckla den hade varit i linje med det skifte i samhällsdebatten, bort från marknadsliberalismen, som tydligt är på gång under trycket av finans- och eurokriserna och de växande sociala spänningarna i Europa.

I stället valde Centerledningen att lägga sig till höger om Moderaterna och satsa på en extremt tydlig nyliberalism. Vad man trott sig vinna på det är svårbegripligt; det är små grupper som alls attraheras av det tänkandet, det stöter bort de egna kärnväljarna, och det är illa avpassat för att hantera de problem Sverige står inför i dag.

Kanske tror Centerledningen själv på den här sortens idéer. Eller kanske har Centerledningen fastnat i det utspelstänkande där politik mest är ett krig om mediautrymme, och där innehållet inte är så viktigt, bara man får rubriker på det. Båda förklaringarna tyder på starkt bristande verklighetssinne.

I det ligger förstås om inte kris så i all fall problem för Centern.

En del borgerliga kommentatorer har försökt hjälpa upp situationen genom att säga att det i alla fall är välkommet med mera idédebatt.

Men i politiken kan idédebatt aldrig skiljas från analysen av idéernas faktiska effekter. Idéers hållfasthet ligger inte i vilket teoretiskt försvar som kan byggas upp för dem. Idéers hållfasthet ligger i deras praktiska konsekvenser.

Så ok, låt oss granska de nyliberala idéerna om att individens frihet och självförverkligande förutsätter ett minimum av skatter, rättighetslagar och över huvud taget samhälleliga regelverk. Hur verklighetsförankrade är de?

Individen är beroende av sin omgivning. Omgivningen formas av de regler vi tillsammans sätter upp. Eller av de regler, som annars kommer att skapas av dem, som är starka nog att skapa sina friheter på bekostnad av andras. Brist på samhälleliga regelverk ökar friheten för somliga – men minskar den för andra, och förmodligen de flesta.

Det ser vi ju i dag. Arbetsrättslagstiftningen har i nyliberal anda luckrats upp. Har det ökat friheten för alla de ungdomar som går mellan ständigt nya tillfälliga jobb på osäkra anställningsvillkor och låga löner? Har kostnadspressen inom äldreomsorgen, som följer av strävan att hålla nere skatterna, ökat friheten i jobbet för de anställda? Har den ökat livskvaliteten för dem som behöver vården, och har den ökat friheten för de medelålders (kvinnliga) anhöriga som i stället får ta över?

Nyliberalismens teorier håller inte inför verkligheten.

Anne-Marie Lindgren
Socialdemokratisk debattör