Om den ständiga jakten på det perfekta livet är ett utmärkande drag för vår samtid, är Emma Bovary det perfekta barnet av vår tid. Att läsa Flauberts mästerverk Madame Bovary på det viset är inte en orättvis anakronism; den gamla sanningen om att goda romaner alltid har något att säga människor i alla tider räcker inte som förklaring heller. Det är mer specifikt än så: Emma är fullständigt igenkännbar 150 år efter sin tillblivelse.

Denna franska romanhjältinna från mitten av 1800-talet som jagar efter ett bättre liv – passion, flärd, pengar, den riktiga kärleken – på samma fåfänga sätt som Don Quijote efter sina väderkvarnar skulle kunna vara du eller jag.

Eller, om man hellre vill hålla sig till romanen och inte till människorna i eller utanför den, som Julian Barnes skriver i sin essä ”Translating Madame Bovary” – ”it is also the first great shopping-and-fucking novel”.

Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX

Det har varit en mer eller mindre allmän uppfattning ända sen boken kom ut 1857 att Emma Bovarys fall och död genom självmord beror på att hon har förläst sig på orealistiska romaner och fastnat i drömmen om en fantasivärld som har mycket lite att göra med den verklighet hon lever i.

I sitt förord till Anders Bodegårds nyöversättning av romanen presenterar Sara Danius en något annorlunda teori: att Emma tar sitt liv på grund av pengar. Hennes utsvävande livsstil och utomäktenskapliga affärer har satt henne i skuld upp över öronen, och när den ekonomiska situationen blir ohållbar och hotar stjälpa både hennes, makens och dotterns liv fullständigt gör desperationen att hon inte ser någon annan utväg.

Det är förstås sant i en mening, men det är inte pengar som driver henne dit i första hand.

Pengarna är symptomet men inte sjukdomen; pengarna är det som högst konkret och brutalt slutgiltigt bevisar att verkligheten tränger ut fantasin.

Emma Bovary får slut på drömmar.

På många sätt är hon en begriplig karaktär; äktenskapet med läkaren Charles blir inte vad hon tänkt sig, spänningen avtar så snart de knutit hymens band. Sysslolösheten plågar henne, moderskapet är inte särskilt förenligt med hennes natur. De är inte direkt fattiga, men långt ifrån kapabla att leva det flärdfulla liv Emma drömmer om. Det liv hon önskar sig istället för det hon har är ett annat – både ur köns- och klassperspektiv. Driften att skapa sig mer lycka, såväl ekonomisk som känslomässig, är helt och hållet förståelig. Ändå är Emma Bovary en av litteraturhistoriens mest outhärdliga karaktärer.

Hur mycket jag än vill omfamna hennes längtan efter en annan identitet, den som gör skillnad för henne både som kvinna och klassmässigt, går det inte. När en människa jagar en dröm som inte finns i verkligheten, går det åt helvete – och på vägen dit blir hon odräglig. För en människa som blint rusar mot den horisont som aldrig kan nås försummar saker på vägen; i Emmas fall maken, dottern och ekonomin – och sin egen existens.

Madame Bovary orsakade moralpanik när den kom ut, vilket är helt följdriktigt. En kvinna som sätter sin egen drömda lycka före allt annat, som bryter mot äktenskapets regler och moderskapets plikter var naturligtvis tabu då, liksom det faktum att Flaubert nöjde sig med att gestalta istället för att fördöma henne.

Men moraliskt sett, måhända beroende på läsarens egen moral, är Emma ungefär lika upprörande idag som på 1800-talet. Inte därför att hon är en kvinna som har utomäktenskapliga affärer, inte därför att hon är en person som inte har vett att hålla sig till sin plats i klasshierarkin – utan därför att hon är en människa som sätter sin egen imaginära lycka framför alla andras.

Emma Bovary ”vill bli genom att äga ting – det inre antas komma av det yttre, skriver Nina Björk i sin essä ”Emma Bovarys läsning” i boken Sireners sång – tankar kring modernitet och kön, och fortsätter med att förklara att det är Emmas avsaknad av ett ”eget och äkta jag” som orsakar hennes fall.

Det är i linje med de tankar som Björk presenterar i Lyckliga i alla sina dagar, om hur människan i den kapitalistiska och konsumistiska logiken förväntas skapa lycka och identitet genom att köpa sig den; genom att ständigt byta ut det som känns gammalt eller inte helt tillfredsställande mot något nytt, potentiellt bättre.

Men Björk har också en poäng i att Flaubert egentligen inte erbjuder sin huvudperson några alternativ – Emma Bovary är fast i hans drömfångare, oförmögen att göra de val som läsaren frustrerat önskar att hon skulle inse finns där framför näsan på henne.

Eftersom Emma är en fiktiv person och inte en verklig är hennes gränslöshet också romanens, och det tjänar väldigt lite till att slösa energi på att uppröras av hennes handlingar och val.

Vad som däremot borde uppröra och förbrylla oss är varför vi lever i en tid där det förväntas av oss alla att vi ska vara precis som hon.

Therese Eriksson