George Orwell är bara bäst, och därför underbart att hans reportage återutges i Atlantis serie med världslitteratur. Romanerna 1984 och Djurfarmen är helt okej, men allra mest frapperar hans stilistiska jagnärvaro, den här skitiga känslan av nästan behärskat kaos.

George Orwell: Nere för räkning i Paris och London. Förord: Peter Luthersson. Översättning: Olof Hoffsten. Förlag: Atlantis.

Han får bland annat anställning som plongeur på ett sunkhotell i Paris. En plongeur plockar disk och gör allt annat som är under de andras värdighet. Från de erfarenheterna, tokroligt skildrade, växlar han över till en fundering över likheterna mellan meningslöst lyxliv och meningslöst slavarbete, en analys som framställer själva meningslösheten som samhällsupprätthållande.

”Större delen av de rika och de fattiga skiljs åt av sina inkomster och ingenting annat, och den genomsnittlige miljonären är bara den genomsnittlige diskaren klädd i en ny kostym.”

Men denna likhet kan bara uppfattas från samhällets botten, eftersom de rika och bildade har förskansat sig i ”tristessens väldiga trampkvarnar”, konstaterar Orwell, och avslutar med en ursäkt för att han bara får ur sig plattityder: ”Jag lägger fram dem som ett prov på de tankar man får i sin skalle, när man arbetar på ett hotell.”