Le Corbusier: Plan de Stockholm. 1ère étape / Plan de situation avec implantation des redents type B et type A avec voirie, 1933 © Le Corbusier/ BUS 2013

… föreslog att riva de gamla stadskärnorna i Paris, Moskva, Stockholm och skapa multifunktionella centra med jättebyggnader. Eller möjligen var de förslagen bara till för att väcka skandal och berömmelse. De hus han fick byggda var däremot mänskliga och formmässigt känsliga och med stor respekt för omgivningarna. Inte minst pilgrimskyrkan i Ronchamp, utformad med ett krabbskal som förebild, och djupt eftertänksam inuti.

Men egentligen såg Jeanneret (Le Corbusier var bara en pseudonym) sig som konstnär. Sen han kommit upp sig och blivit berömd målade han på morgnarna, skrev böcker på eftermiddagarna, för att på kvällskvisten titta in på kontoret för att se vad de anställda hade åstadkommit, kunde den världsledande experten Jean-Louis Cohen berätta vid ett Stockholmsbesök.

Le Corbusier: The poem of the Right Angle plates 6, 1955 © Le Corbusier/ BUS 2013

Tyvärr var Jeanneret ingen särskilt bra konstnär. Det visar den pågående utställningen på Moderna museet. Dukarna och skulpturerna bygger på osmälta idéer och blaffiga motsatser. Med några få undantag.

Men poängen med utställningen är att det skapande han tillät sig och de former han lekte med påverkade husen (fast knappast de teoretiska programmen och visionerna).

I synnerhet blir jag kär i två aldrig genomförda museer. Det spiralformade med plats för organisk tillbyggnad alltefter hur samlingarna växte. Och den läckra exklusiva paviljongen av lådor i olika klara färger under ett veckat plåttak som var på väg till Norr Mälarstrand i Stockholm.

Alla är inte Picasso. Men många fler borde få möjlighet att inleda sina dagar med att skapa fritt och poänglöst. Inte minst för att motverka den hårdföra rationalismen, idag starkare än nånsin. Det är för mig den trevliga kontentan av utställningen, som även ger mycket annat tidstypiskt att titta på och fundera över: ritningar, modeller, filmklipp.