Uppror i ett antidemokratiskt klimat

I essän ”Pengar talar inte” gör den spanska författaren Alberto Olmos en dyster iakttagelse. Han har varit ute på Madrids gator och sett de demonstrerande ungdomarna, Los Indignados. Sett allt från batongslag hagla över fredliga demonstranter till fyndiga aktioner som ”siestas mitt på gatan”.

Samtidigt har han retat sig på en sak. För överallt ser han dessa Iphones. Människor som fotar sig själva med banderollerna i bakgrunden. Demonstranter som mitt under aktionerna tagit upp sina telefoner för att skapa ”Trending Topics” på Twitter. Står inte dessa mobiler, frågar sig Olmos, för precis det där man demonstrerar mot? En uppjagad konsumtion och multinationell kapitalism? Och hur kommer det sig, fortsätter han, att dessa ungdomar bara demonstrerar på gatan och aldrig på arbetsplatserna?

För samtidigt som Los Indignados stod längs gatorna och syntes på varenda spaltmeter, så utspelade sig en tunnelbanestrejk i Madrid som samma ungdomar ryckte på axlarna åt (eller rentav fördömde). Och samtidigt som hela 90 % av befolkningen stödde Los Indignados röstades det konservativa Partido Popular fram. Hur kunde detta ske? Hur kunde klimatet vara så radikalt och befolkningen så konservativ? Olmos slutsats är dyster: rörelsen har inget budskap utan är bara intresserad av de dekorativa delarna. Det är aktivism som spektakel medan själva systemet – de tigande pengarna – sitter ohotade.

Jag stryker under mening efter mening i Olmos essä. Det är en febrig berättelse, en hallucinatorisk textväv som beskriver kapitalismen som ett gigantiskt maskineri utan nervcentrum. Samtidigt blir jag upplivad av den. Texten ingår i den nyutkomna antologin Kris – texter om den europeiska krisen där fyra unga sydeuropeiska författare ger sin version av krisen.

Det är en alldeles lysande samling texter mittemellan skön- och facklitteratur. Tillsammans bryter de ut krisen ur det ekonomiska språk den vanligtvis draperas i för att istället låta den framträda på ett mera vardagligt språk, som en sammanhängande berättelse. I ett av de bästa bidragen, av den grekiska författaren Afrodite Maria Tziantzi, läser jag om hur man på bara något år fyrdubblat antalet soppkök i Grekland och hur skolelever svimmar av hunger på statliga skolor. Samtidigt försöker nazistpartiet Gyllene Gryning starta en blodbank för renrasiga greker. Så naglas paradoxer fast, förbiflashande rubriker och sifferkluster konkretiseras, och ur statistiken ragglar utarbetade och vredgade massor  fram.

Det är verkligen skakande läsning. Här belyses krisen uppifrån och nerifrån på samma gång: när en ny fastighetsskatt införs via elräkningen singlar tårgastuber ner över demonstranterna i Aten dagen efter. Och när sjukvården drabbas av ”nedskärningar” ökar antalet hiv-infektioner som på kommando. På så sätt påminner Kris… om andra klassiska försök att konkretisera ekonomiska kriser. Tysk höst av Stig Dagerman och Vredens druvor av John Steinbeck är två klassiska exempel. Att boken dessutom är skriven på svenskt initiativ gör det hela ännu mera spännande (med ett genomtänkt förord av Kajsa Ekis Ekman). Det finns ett skriande behov av den här typen av texter just nu.

Samtidigt går det inte att låta bli att känna ett visst mått av vemod när man läser Kris… Och kanske särskilt över texter av Olmos slag. Den vittnar nämligen om hur sprickan inom den europeiska vänstern har djupnat. Under en lång tid tycktes klyftan mellan reformisterna och revolutionärerna överbryggd, men nu är den tillbaka med avgrundslikt djup. Författarna till ”Kris” tillhör definitivt den senare kategorin. Här talas det om arbetarmakt och konfrontativa fackföreningar.

Problemen med upproren, skriver författarna, var att de inte spred sig till arbetsplatserna och övergick i strejker. Sammantaget lyftes bara gräsrotsrörelse-lösningar fram medan parlamentariska metoder skildras med skepsis. Det är kanske inte så konstigt med tanke på det anti-demokratiska klimat som EU, IMF och ECB just nu skapar i Sydeuropa. Men det gör inte det hela mindre sorgligt.

För det som skulle behövas mest av allt just nu är sammansatta strategier: krav på både välfärd och ekonomisk demokrati. Inte spridda rop på revolution och drömmar om en svunnen keynesiansk kapitalism.

Rasmus Landström