Att parterna förlikas – utan insyn utifrån – är den absolut vanligaste avslutningen på en konflikt mellan ­anställda och arbetsgivare. Men de senaste två åren har antalet förlikningar i domstol blivit färre. Och DO väljer motsatt väg: hellre domstol än förlikning.

Hittills i år har 108 fall som avslutats i Arbetsdomstolen (AD) slutat med förlikning, det vill säga att parterna gör upp sinsemellan. Samtidigt har 79 tvister slutat i en dom.

Men förlikningarna i AD är bara toppen av ett isberg. Innan det går så långt kan parterna förlikas på lokal eller central nivå. LO har tagit fram siffror från förbunden när det gäller tvister om uppsägningar. Enligt de siffrorna går endast sju procent av de lokala tvisterna vidare till central nivå. Och av dem går en procent till AD.

Trots det ger statistiken från AD, den enda instans som har siffror på förlikningar, en hint om konfliktläget på arbetsmarknaden. För två år sedan var det nästan dubbelt så många förlikningar som domar i AD.

– Jag tror inte att det är en slump. Det har blivit allt svårare att lösa problemen ute på arbetsmarknaden. Blir det färre förlikningar och fler domar kommer det att bli problem för partssystemet, säger Sofie Rehnström, jurist på LO:s arbetslivsenhet.

Att göra upp i stället för att gå till domstol är att föredra. Om det är jurister på båda sidor arbetsrätten överens. Argumenten är att konflikten får en billigare, snabbare och för båda sidor bättre lösning – jämfört med en dom som blir en dyrare, mer oförutsägbar och utdragen lösning.

Nackdelen med systemet är att de flesta uppgörelser är hemliga. Det kan alltså aldrig bli någon vägledning för andra utifrån förlikningar.

– Vi ser alltid till medlemmens bästa. Att medlemmen får en lösning på tvisten väger oftast tyngre. Vi kan inte driva fall bara för att det är intressant, säger Dan Holke, chefsjurist på LO-TCO Rättsskydd.

Den sortens tilltro till sitt förbund eller sin organisation måste man ha som medlem, anser även Anders Weihe, chefsjurist och förhandlingschef på Teknikföretagen.

– Om man tror att parterna skulle träffa överenskommelser som är otillfredsställande för den de företräder är man inne på någon slags konspiration – att det är en maffia­liknande verksamhet vi sysslar med. Enligt mig är sådana tankar rent nonsens.

Han anser att många lever i uppfattningen att en domstol är mer rättvis och alltid leder till upprättelse.

– Domstolen lyssnar på vad som sägs, vilket alla inblandade redan känner till. Sedan dömer den, och så kanske jag inte ens får rätt. Då blir man ännu mer besviken. Domstolen är ingen instans för gudomlig rättvisa, säger Anders Weihe.

Unionens chefsjurist Martin Westfält är inne på samma spår. Dessutom anser han att en dom inte självklart gör rättsläget så mycket tydligare.

– Domstolen har inget undersökande uppdrag. Den prövar bara det den måste pröva för att avgöra tvisten utifrån en väldigt fyrkantig regeltolkning. Man får inte hela situationen belyst bara för att fallet går till domstol. Och domstolen ger heller inte alltid upprättelse. Sådana aspekter är mycket lättare att ta hänsyn till i en förlikning.

Juristerna hos Diskrimineringsombudsmannen (DO) är däremot inne på motsatt spår.

– Vi vill helst inte förlika, då blir fallet aldrig klarlagt. Men det är den enskilde som väljer, säger Martin Mörk som är chef för DO:s processenhet.

Han säger att DO gör två urval av alla fall som kommer in: Mål som tydligt belyser samhällsproblem. Och mål som är principiellt intressanta. Tvärtemot fack- och arbetsgivarjurister alltså.

– Lagstiftningen är oklar och ny. Det är otydligt vilka beteenden på arbetsmarknaden och i samhället i stort som är otillåtna eftersom det saknas rättspraxis. Slutar alla mål med förlikning får vi ingen praxis.

Enligt Martin Mörk kan det vara bättre att förlora i AD än att nå förlikning i enskilda fall.

– Också en förlust i AD kan vara en vinst för att få ett klarare rättsläge. Vi som myndighet har resurser att driva de principiella frågorna. Och vi har ansvaret att göra det.

Resurser är avgörande även när fack och arbetsgivare tar sig an rättsfall. För även om målet för båda parter är att hålla tvister borta från staten, påverkar så klart politiska reformer (till exempel av anställningsskydd, anställningsformer, insatser mot arbetslöshet, strejkrätt för utländsk arbetskraft och a-kassan) maktbalansen mellan de båda. Liksom att medlemmarna blir färre i många fack, samtidigt som allt fler arbetsgivare är med i en arbetsgivarorganisation.

– Att vara stark i en förhandling bygger på att motparten vet att vi har tillräckligt med pengar för att ta en tvist till domstol om det behövs. Unionen har hög organisationsgrad och en hyfsat stabil arbetsmarknad för majoriteten av medlemmarna. Det är en förutsättning för att systemet ska lira, säger Unionens chefsjurist Martin Westfält.

Klicka för att se diagrammet i större format.