Om jordens undergång

När jag började odla var jorden var bara någon slags behållare som jag fann ganska ointressant. Jag visste ju att jag var tvungen att gödsla och att det fanns bra och mindre bra jord för olika sorters växter men kompostspridning om våren var mer ett nödvändigt ont än ett nöje. Egentligen förknippade jag nog mest jord med smuts. Efter drygt femton år som odlare har mitt jordintresse vuxit.

Det myllrar ju av liv därnere, både stort och smått (i ett enda gram jord kan man hitta hundratals meter svamphyfer och mer än tio miljarder bakterier) och det finns en slags ordning i jorden som man kan utnyttja för att få växterna att trivas. Jag har lärt mig att man inte ska trampa omkring hur som helst i odlingsbäddarna eftersom man då packar ihop jorden så att dess förmåga att hålla vatten och ge plats för växtrötter försämras och jag vet att man inte ska vända runt jorden i onödan för att undvika att förstöra den ”underjordiska organisation” som råder.

På något sätt måste jag lära känna innevånarna
som arbetar här nere i nedbrytningen.
Utan dessa varelser har vi ingenting att äta
och det är till dem vi överlåter våra kroppar.
(ur diktsamlingen  En m³ jord av Sören Bondeson (Bokförlaget Lejd 2011))

Markbiologiprofessorn Håkan Wallander förklarar i boken Jord att jorden består av klumpar av olika storlek, vilket man kan se om man tar upp lite i handen:

”Tillsammans gör de jorden lucker och luftig, annars hade den blivit tät och ogenomsläpplig. Aggregat [jordklumparna] bildas när mineralpartiklar klibbar ihop sig med organiskt material genom det slem som svampar och bakterier utsöndrar. (…) Aggregaten hålls ihop av svamparnas trådlika hyfer som också hindrar att de kollapsar när det regnar eftersom hyferna är täckta av ett vattenavstötande material.”

Jorden lever och förändras och därnere samarbetar olika livsformer med varandra för att skapa optimala förhållanden. Svamparnas mycel breder ut sig överallt och förbättrar växternas upptag av mineraler i jorden. I utbyte får de kolhydrater de behöver. Matjorden är långt mycket mer än bara något man blir smutsigt av. Jordfräsar som hackar upp daggmaskarna i småbitar, finfördelar mycel, krossar kräftdjur och spindeldjur och slår sönder jordklumparna är inget annat än ren barbari. Människans vansinniga kamp emot naturen i stället för samarbete med den.

Ta gångvägen förbi området
med hoppstjärtar och kvalster.
Undvik att uppge att allt liv på jorden
har sin grund i kaos och död.
(ur diktsamlingen  En m³ jord av Sören Bondeson (Bokförlaget Lejd 2011))

Det bästa för jorden tycks vara att täckodla och inte gräva runt alls men sniglarna trivs så bra i gräsklippet man ska täcka med att minsta lilla grönt som tittade upp när jag provade försvann fortare än kvickt. Jorden mådde säkert toppen därunder men jag vill trots allt något mer med mitt trädgårdspyssel än att bara mata maskar och mikroorganismer.

Alltmer har odlandet ökat mitt intresse för matjord också ur ett större perspektiv. Hur kan reglerna se så olika ut för trädgårdsodling och storjordbruk? I mina egna odlingsbäddar undviker jag att gå på jorden som ska odlas. På åkrarna kör bonden omkring med flera ton tunga maskiner. Min egen täppa försöker jag skydda mot vind. Odling i stor skala innebär enorma öppna fält. I min trädgård följer jag råden att samplantera för att minska risken för angrepp. På åkrarna råder enformiga monokulturer. Så vad gör dagens onaturliga jordbruk med vår matjord?

På väg från Göteborg till Köpenhamn en vinterdag för några år sedan blev vi fast i Laholm. Det blåste kraftigt och över de öppna fälten drev jordblandad snö fram som tokdansande älvor över landskapet. På tågspåret låg minst en meter av denna cementliknande massa – omöjlig för tåget att forcera och mycket svår att skotta bort. Hela tiden fylldes det på med mer. I tre timmar blev vi kvar och min oro för att missa kvällens teaterföreställning blandades med ett obehag över att se matjorden svepas bort från åkrarna. Avsaknaden av skyddande träd gav vinden fri lejd över den bara marken, ordentligt uppvänd genom höstplöjning.

På alltför många håll där människan dragit fram har vi ersatt en blandad natur med skoglös betesmark eller bar odlingsjord, fri för vind och vatten att föra med sig. Idag är det svårt att tänka sig att länder som exempelvis Grekland och Skottland, som vi förknippar med öppna landskap och hedar, en gång varit täckta av mäktiga skogar. Med huggning och bränning har marken öppnats för odling och genom bete har träden fortsatt att hållas nere. Och med skogarna försvinner skyddet för jorden. Mängden matjord minskar i en rasande takt över hela världen. Mätningar av matjordslagret på den amerikanska prärien visar att upp mot tre fjärdedelar har försvunnit sedan man började mäta för något hundratal år sedan. Samtidigt är vi människor helt beroende av detta tunna lager av odlingsbar mylla. Eroderar den bort förvandlas landskapet till en karg öken eller näringsfattig grässtäpp. Vad ska vi leva av när vi tillåtit jordarna att sköljas ut i havet?

Inte nog med att vi människor orsakar att matjord blåser eller regnar bort, vi förstör den också med konstbevattning. Några av de platser på jorden där jordbruk uppstod mycket tidigt är idag obrukbara för odling. Till skillnad från regnvatten så bär vatten från sjöar och åar med sig salter och efter många års konstbevattning har jordarna blivit så salta att de inte längre går att odla i. I en värld av ständigt ökande antal människor och utsikten av allt mindre brukbar jord börjar mark med odlingsbar jord bli hårdvaluta.

De senaste åren har ”land grabbing” allt oftare kommit upp på agendan när man pratar om problem i utvecklingsländer. Företag, fonder och banker i rikare länder köper upp den odlingsbara marken vilket försämrar förutsättningarna för den lokala befolkningen att klara sin egen matförsörjning och minskar mångfalden i produktionen.

Människor får i vissa fall uppleva att staten säljer marken de odlar utan att informera dem. De får veta först när schaktmaskiner jämnar deras odlingar med marken för att bereda plats för oljepalms- eller sockerrörsplantage eller när de själva fördrivs från sina hem. Men det handlar inte bara om kineser som köper upp jord i Afrika eller Latinamerika. I boken Svart jord berättar Gunnar Lindstedt om hur svenska företag köper upp mark i Ryssland för att odla spannmål med gigantiska maskiner på öppna fält …

Konsekvensen blir att du bär på en miljard atomer som kanske
en gång tillhörde Jesus eller Buddha. Alternativt härbärgerar du
följden av ett toalettbesök Konfucius gjorde år 472 f. Kr. Den
skarpa linjen mellan ett levande och ett icke-levande system bevarar
sig och strömmar ut i det odelbara.
(ur diktsamlingen  En m³ jord av Sören Bondeson (Bokförlaget Lejd 2011))

Vi står, antingen vi vill eller ej, inför mycket stora förändringar av hur vi behandlar vår matjord – grunden för vår överlevnad. Idag är svenskt jordbruk helt mekaniserat. Bara ett par procent av svenskarna arbetar i jordbruket mot mer än häften för bara hundra år sedan. Maskinerna drivs av olja, liksom även det artificiella gödsel vi sprider på våra åkrar är framställt av olja. Det säger sig självt att det på sikt måste till en ändring av hur vi brukar och återför näring till våra jordar. Varför ska människans gödsel övergöda våra vattendrag i stället för att komma till nytta på våra åkrar? Vi behöver sluta kretsloppet igen. Samtidigt är det idag problematiskt att sprida rötslam från våra reningsverk på åkrarna. Det innehåller visserligen en hel del av den för växterna så viktiga fosforn men också en rad kemikalier och metaller som kadmium som riskerar att anrikas i och förgifta jordarna. Kadmium skadar våra njurar och kan orsaka olika former av cancer.

Det storskaliga kemikaliejordbruket må ha den fördelen att skörden blir större än med ekologisk odling, täckodling, permakulturodling eller småskalig samodling, men priset stavas mänsklig hälsa och matjordsutarmning och när oljan sinar har vi inte längre något val. Många fler av oss måste i framtiden vara beredda att jobba i jordbruket om vi ska klara matförsörjningen och eftersom vi ännu inte kommit på något sätt att livnära oss på vare sig kemikalier eller sten kommer vi förr eller senare behöva tänka om kring hur vi behandlar och återför näring och mull till vår jord.

Eva-Lotta Hultén

Den citerade diktsamlingen En m3 jord av Sören Bondeson, vars grepp är att ta sig igenom jordlager efter jordlager, kan beställas från Lejd förlag