Nu ska det enligt Jan Björklund bli betyg från årskurs 4 och hurra, äntligen kan även tio­åringar få stressrelaterat magsår. Och frågan är inte så mycket vad det är för fel på den ­svenska skolan utan vad det är för fel på Jan Björklund.

I senaste numret av tidskriften Tiden gör frilansskribenten och författaren Mats Wingborg en mycket intressant sammanfattning av forskningsfronten vad gäller skola och utbildning.

Kunskapsnivån i den svenska skolan stod som högst i mitten av 90-talet, sedan dess har den sjunkit både för de bästa och de sämsta eleverna, och det oroväckande snabbt de senaste åren. Wingborg tar förstås upp kommunaliseringen, friskolereformen och nedskärningarna.

Men han pekar bland annat på ett internationellt forskningsgenombrott vad gäller elevernas lärande. Det viktigaste är vad som sker i klassrummet. Starkt negativt är alla former av nivågruppering och positivt är höga förväntningar på eleverna med ständiga återkopplingar mellan lärare och barn. En jämlik inkluderande skola med både svaga och starka elever i klassrummet är bäst för alla.

Även om nivågruppering inte är tillåtet i den svenska grundskolan så är den en ohjälplig effekt av det fria skolvalet. Det har skapat ett apartheidplugg som ingen tjänar på utom riskkapitalbolagen, de stora utbildningskoncernerna och deras svenska underhuggare.

Men det värsta är att när skolan blev ett företag på en marknad så byggde politikerna in ett systemfel som slår inte bara mot skolor, utan också mot elever. Det är meningen att skolor ska konkurrera, slåss för sin existens, och satsa miljoner på reklam för att locka elever att byta plugg. Men enligt John Hatties rapport Visible Learning, som bygger på 50 000 understudier, är själva skolbytet i sig, grunden för vår svenska utbildningsmarknad, den främsta faktorn bakom en elevs sjunkande reslutat. I det nya Sverige kallas det skolutveckling.

Man brukar säga att skolan speglar de motsättningar som finns i samhället, men den har också blivit arena för en speciell politisk kamp. När en så stor del av samhället tycks undandragen politiska beslut, och politik bara tycks bestå av att vakta och försvara olika regelverk, så har skolan blivit en av få platser som är möjlig att förändra. Men i begränsad utsträckning, för inte heller socialdemokraterna vill avskaffa skolmarknaden, alltså erbjuda en likvärdig skola för alla som faktiskt har skolplikt.

Kvar finns att göra politik av disciplin, kontroll och betygsnivåer. Den senaste skolchocken var det borgerliga förslaget att lärare ska straffas med lägre lön om de jobbar i skolor med elever vars föräldrar tjänar mind­re och har lägre utbildning, alltså har sämre skolresultat.

Oppositionen måste i stället bygga en skola på kunskap och forskningsresultat och ta tydligt avstånd från Björklund då han inte tvekar att använda levande bete i sitt cyniska valfiske, nämligen våra barn.