Och så kommer det ett brev från hyresvärden om att nu ska de röja cykelförråden igen och det är lappar i kuvertet, som vi ska hänga på våra cyklar, så de vet vilka de kan slänga.

Och jag ser framför mig vårt cykelförråd, som höst-vår-vintersäsong badar i urin. Där ingen har sin cykel längre. Det är nämligen i vår källare, vårt garage, på vår vind de allt fler hemlösa i denna trendiga stadsdel bor.

Det kan smälla till i porten vid 2-tiden på natten. Någon för drogad tar sig klumpigt in. Tappar sitt skynke med inbrottsverktyg på asfalten utanför porten. Det hörs. Jag vaknar.

En natt var det ett väldigt liv. Sonens moppe därute. Jag tyckte de hängde över den, där jag försökte se ner genom persiennen.  Hur det bultade till i mig av impulsen att skydda egendom. Hur jag bankar på fönstret, hur jag skriker genom ventilen.

Tystnaden först. Sedan ropen tillbaka. Lögnerna om att de glömt cykeln därinne. Droglögnerna. Men han vidhöll, vädjade, och nu kvinnorösten.

Fortfarande förbannad för att jag återigen blir väckt och för att min sons moppe som han köpt själv för pengar han arbetat ihop nu ska försvinna, kliver jag i det enda jag inte behöver knyta, för nu jävlar, det blir gummistövlar.

På vägen genom porten ser jag cykeln stå där, med blinkande lyse och stor låda att lasta stöldgodset, eller sängkläderna, byltena, kartongerna i. Jag börjar rulla ut den mot porten, när jag öppnar går killen ryckigt i cirklar på gården och tjejen sitter på sätet utanför porten. Han kommer rusande, säger något om en handväska. Får jag hämta hennes handväska också? Så släpper jag in honom och hon står därute barfota och håller cykeln. Våra ögon möts inte. Jag har så ont i fötterna av skorna, mumlar hon.

Hennes högklackade stövlar ligger på gatan. Hon vänder sig mot mig och säger:  vi tänkte bara sitta här till första tåget går, tills det slutat regna.

Nu ser hon på mig. Barfota i regnet. Värken i fötterna efter att ha gått i de där höga stövlarna. Stövlar man har för att ta sig mellan bilar med vidriga snubbar för att få ihop till det som stillar smärtan, ångesten, helveteslivet.

Hon är blond, säkert tjugo år yngre än mig men ser ut att vara i min ålder.

Bara till tåget kommer.

Och jag öppnar dörren. Hur skulle det kunna finnas något annat val i den stunden? Skulle jag stå där skrika : Du knarkar, då får du gott sitta därute till du slutat. Det handlar om vilja, du väljer ditt liv, du har valt att gå där och sälja din kropp och sedan avsluta din kväll med att fråga mig om du får sova på golvet i källaren. För det handlar ju inte om det, det handlar om något helt annat. Om människor som får gå sönder. Tidigt. Om ett samhälle som sparkar undan.

Och jag bor inte i de fina bostadsrätterna som väller ut över stadsdelen. Jag bor i en av de få kvarvarande allmännyttorna, vi som bor här slogs för nej till ombildning, vi ville ha kvar tanken om att alla skulle kunna få chans att bo.

Länge sedan det kändes ok att gå upp på vinden. Det kan vara toalett direkt på golvet utanför förråden där vi har pulkorna, den gamla kaninburen, inbrott i förråden.

Hur många samtal till värden om hur livet här är? Kanske en liten gubbe äntligen kommer  i företagets arbetskläder och en verktygslåda, lagar ett dörrlås som nästa natt måste slås sönder. Det handlar om så mycket mer än om vad man inte får göra, det handlar om helt andra saker, om ett fall där allt sådant inte spelar någon roll.

Och jag vill ta det där kuvertet och skicka till politikerna och säga: I vår källare bor de som ni byggt era och era kompisars lyxliv på. I vår källare och på vår vind gapar klyftan på nätterna.

Människospillror tappar sina knyten med kriminella verktyg, kriminella droger eller bara sina usla liv.

Och vad ska vi göra? Vad ska vi göra som kliver över armodet politikerna lämnat efter sig på sin galaresa genom den här trendiga stadsdelen? Försöka hålla oss på benen själva så gott det går?

Klart jag släppte in henne. Jag påminner henne om skorna när hon krånglar sig in med cykeln. Glöm inte skorna. Hennes barnsliga glädje när hon meddelade mannen i sitt liv, han som knyckigt ryckte sin magra kropp fram genom livet, att de skulle få sova på golvet. Vad snäll hon är, snäll hon är. Jag såg det direkt på tjejen, hon var så schysst, hon släpper in oss.

Och så drogerna som gör att löften aldrig är löften. Det handlar bara om att klara det svarta gapet, det rysande djuret inuti. Det där mörka som ofta planterades i en redan tung barndom.

Och det är hos oss de slåss vissa nätter, hos oss de gråter, hos oss de ligger på mage på en regnvåt gräsmatta under polisers grepp. Det är hos oss de pissar på golvet, det är hos oss de sakta dör ifrån sina liv och har sönder så mycket på vägen, av andras.

Jag ser på klockan. 3:14. Om tre timmar ringer min klocka, kallar mig till servicehuset där jag jobbar extra med marktjänst. Tar hand om all dessa gamla som varit med och byggt upp det här samhället som nu rivs för att ge plats åt blankt, stiff och kallt. Och på granngården, en bostadsrättsförening, har man skaffat höga grindar för att hålla emot spillrornas försök att ta sig in till källargolven.  Snart ska man visst göra det även på kollektivhuset som nu också har blivit bostadsrätter. Det är så det är här hos oss. I verkligheten.

Jane Morén

MOTORD

publiceras på arbetet.se/kultur varje lördag morgon. Läs dem alla!