Rätt fokus. Konjunkturinstitutet visar att de arbetslösas chans att få de lediga jobben kraftigt har minskat. Det är ett närmast fulländat underkännande av regeringens arbetsmarknadspolitik. Fokus bör – i stället för mer jobbsökande – ligga på matchning.

Statliga Konjunkturinstitutet (KI) tonar ned löneökningarnas inverkan på arbetslösheten.

I den senaste lönebildningsrapporten anges i stället en rad andra faktorer som är helt avgörande för hur hög arbetslösheten kommer att bli.
Det är mycket välkommet. Lönerna sätts inte i ett vakuum och KI ger en bra bild av samspelet med andra faktorer genom följande tydliga exempel:

Om löneutvecklingen hålls tillbaka och riksbanken sänker räntan extra kraftigt så minskar arbetslösheten.

Men om riksbanken inte sänker räntan extra kraftigt så drabbas vi i stället av en högre arbetslöshet om lönerna hålls tillbaka.

Det här är välkommet i ett debattklimat där arbetsgivare och allianspolitiker tagit för vana att ständigt utse (alltför höga) löneökningar som orsak till arbetslösheten.

Att riksbankens penningpolitik, politiska beslut, produktivitetens utveckling och omvärldens kriser och konjunkturförlopp på allvar har hittat in i Konjunkturinstitutets studie är bra.

Och det som skriker allra tydligast i rapporten är hur missmatchningen på arbetsmarknaden kraftigt har försämrats de senaste åren.

KI:s siffror går tillbaka till 1997. Fram tills för några år sedan ökade chansen att få jobb logiskt nog om det blev fler vakanser per arbetslös.

Men de senaste tre åren har denna grundläggande och självklara logik brutits.

Trots att vakanserna ökat har chansen att få jobb för de arbetslösa i stället minskat.

Det här är ett närmast fullständigt underkännande för regeringens arbetsmarknadspolitik.

Bakom denna missmatch står faktorer som chockhöjningen av a-kasseavgiften och försämringar i sjukförsäkringen i kombination med försämrad utbildning.

Att regeringen enbart fokuserat på arbetsutbudet, det vill säga att sparka ut så många som möjligt till att söka jobb, utan att tänka på den arbetsmarknadsutbildning som är nödvändig för att de ska kunna ta de jobb som finns, har alltså givit exakt det resultat som kritikerna förutspått. Det vill säga fler arbetslösa, trots fler vakanser.

I kombination med att regeringen under utbildningsminister Jan Björklund också har skurit kraftigt i grundläggande utbildning som gymnasium och grundskola gör det att missmatchen på sikt hotar att bli ännu större.

Den ökning av varslen som nu sker i eurokrisens spår kommer alltså efter en period när regeringen helt har missat möjligheten att utbilda arbetslösa till de jobb som är lediga.

Till de arbetslösa som redan finns hotar krisen därmed att lägga ytterligare arbetslösa.

Enligt Konjunkturinstitutet kan arbetslösheten nå ned till ”bara” 6,0 procent först år 2020. Men det förutsätter en betydligt bättre matchning på arbetsmarknaden än i dag.

Det är välgörande att KI så tydligt påvisar det tunga ansvar Jan Björklund och den borgerliga regeringen har för dagens arbetslöshet när det gäller slakten av svenskt utbildningsväsende.

Men regeringens politik har fler negativa följder för ekonomin, enligt KI:s rapport. Den förda politiken har hållit tillbaka produktivitetsutvecklingen under 2007–2011, enligt KI.

Även det är allvarligt.

Produktivitetens utveckling, det vill säga hur mycket jobb eller arbetstimmar det går åt till att producera det som företagen säljer, är viktig för både löner och vinster. Ju högre produktivitet, desto starkare blir svensk arbetsmarknad.

KI undviker medvetet att ge rekommendationer till parterna inför avtalsrörelsen.

Det framgår dock klart att älsklingsscenariot är att parter och riksbank ska göra gemensam sak och hålla tillbaka både löneutveckling och räntor.

Det är dock inget realistiskt förslag när riksbanken inte kunnat anpassa sig ens till dagens ansvarsfulla lönebildning. Att den då skulle gå ytterligare ett steg får nog ses som högst osannolikt.

Martin Klepke
08-796 27 06 @martinklepke