Klicka på diagrammet för att se det i större format.

LO-facken krävde 3,5 procent. 450 avtal senare ­visar Arbetets granskning av avtalsrörelsen att industrin fortfarande sätter normen för så gott som alla löneökningar på den svenska ­arbetsmarknaden. Och förhandlarna ligger redan i startgroparna för kommande uppgörelser.

Efter massor av förhandlings­timmar hamnade nästan alla på samma resultat: 2,6 procent i lönelyft. En nivå ekonomerna beskriver som genomsnittlig och rimlig. Men bakom procentsiffran döljer sig ökade skillnader.

Sedan uppgörelserna inom den statliga sektorn blev klara i förra veckan har alla större avtal i den gångna avtalsrörelsen undertecknats. Sammanlagt har drygt 450 olika avtal som berör över två miljoner löntagare omförhandlats.

När parterna inom industrin alldeles före lucia förra året – efter tolv avtalslösa dagar – nådde en överenskommelse vågade de väl knappast hoppas att deras procentsiffra skulle komma att bli förhärskande för alla andra avtal, utom ett enda.

– Normeringen har om något varit ännu starkare än tidigare den här avtalsrörelsen. I princip alla utom lärarna fick 2,6 procent, säger Göran Hjelm, forskningschef på statliga Konjunkturinstitutet.

– Vissa grupper fick lite högre timlöneökningar, men de fick samtidigt gå med på andra kostnadsminskningar, fortsätter han.

Generaldirektören för Medlings­institutet Claes Stråth pekar ut den svenska lönebildningsmodellen som vinnaren i årets avtalsrörelse. Han framhåller att strejkdagarna varit få, att löntagarna väntas få en reallöneökning i år och att industrins lönenormerande roll accepteras.

– Det finns bara en avvikelse i år, lärarnas avtal, och där har parterna redan kommit överens om att löneökningar nästa år ska ligga i nivå med märket. Det bekräftar att 2012 är en avvikelse, säger Claes Stråth.

Han poängterar att normen – ­eller märket, det vill säga årets 2,6 procent – inte ligger i timlöneökningstakten, utan i lönekostnadsökningen.
Det innebär att Handels och Kommunals avtal, som häver sig strax över de 2,6 procenten, inte äventyrar märket, eftersom facken har gått med på andra kostnadsminskningar. En ren bytesaffär, som generaldirektören ser det. Ett aber är dock att omfattningen av de minskade kostnaderna är svåra att beräkna för utomstående – både Medlingsinstitutet och Konjunkturinstitutet får förlita sig på parternas egna beräkningar.

– På några områden, exempelvis konsultbranschen, hävdade arbetsgivarna att de inte hade råd med normen. Även inom de statliga verksamheterna hävdades att det inte fanns några pengar för ökade löner, eftersom anslagen är oförändrade 2013. Men normen är så stark att den tvingar upp löneökningarna även i sektorer som inte anser sig ha betalningsförmåga, säger Claes Stråth.

Strejkforskaren Christer Thörnqvist är mindre positiv i sin beskrivning av utgången av avtalsrörelsen.

– Det var ingen katastrof för fackföreningsrörelsen, men jag kan heller inte se att man flyttat fram positionerna på lönesidan. Arbetsgivarna kommer med nollbud varenda gång, men de är antagligen ganska nöjda, säger Christer Thörnqvist.

Han hävdar att Medlingsinstitutet har en rigid syn på märket, vilket får negativa effekter.

– Mätt i köpkraft springer de som redan har mest ifrån de andra. Så länge märket är uttryckt i procentpåslag så får högavlönade mer och glappet blir större i kronor, säger Christer Thörnqvist.

I vanlig ordning har nivån på löneökningarna debatterats flitigt från parternas håll, men ekonomerna beskriver förhandlingsresultatet som ”lagom”.

– De centralt avtalade höjningarna ligger ungefär i linje med det historiska genomsnittet. De är lägre jämfört med avtalen från förrförra avtalsrörelsen då konjunkturen var stark, men högre än den förra avtalsrörelsen som bedrevs i en djup lågkonjunktur. Givet konjunkturläget har vi fått ganska normala ökningar, säger Konjunkturinstitutets Göran Hjelm.

– Nivån är rimlig med tanke på det ekonomiska läget. Någonstans mellan två och tre procent bör löneökningarna vara när arbetslösheten är hög och man vill att sysselsättningen ska öka, säger national­ekonomen Nils Gottfries vid Uppsala universitet.

Han ser både för- och nackdelar med den stenhårda normeringen.

– Samordningen i sig är positiv, snarast nödvändig. Det måste finnas någon form av samordning, för fackföreningarna är oerhört starka och kan orsaka katastrof för industrin. Om facken då bara tänker på sig själva blir det en lönekapplöpning som alla förlorar på. Den negativa aspekten är att stenhård normering försvårar förskjutningar i relativa löner mellan olika grupper, säger Nils Gottfries.

För att förändra en grupps löneläge jämfört med andras måste det finnas enighet om att denna grupp ska få mer, annars leder den enes högre löneökningar till kompensationskrav från andra. I årets avtalsrörelse fick lärarna vid kommunala skolor igenom högre lönelyft än alla andra.

Men Göran Hjelm på Konjunkturinstitutet är inte beredd att dra slutsatsen att lärarnas relativa löneläge långsiktigt är på väg att höjas. Han poängterar att läraravtalen är betydligt längre än övrigas och att de två sista åren är sifferlösa, vilket gör slutresultatet osäkert.

– Det är svårt att säga om det råder konsensus om att låta lärarna få mer. Eftersom de var sist ut kommer det att märkas först i nästa avtalsrörelse, säger han.