Örjan Nyströms essä ”Tillhörighet och oberoende. Om arbetarlitteraturen” är den bästa text om svensk arbetarlitteratur jag läst på mycket länge. Därför förtjänar den seriös kritik.

En av Nyströms grundläggande teser är att båda leden i ordet arbetarlitteratur är viktiga, att arbetarlitteraturen präglas både av klassförhållanden och av litterära förhållanden. Denna tes är helt riktig, och insikten om arbetarlitteraturens dubbla bestämning är dessutom fundamental för att fenomenet över huvud taget ska kunna förstås.

Paradoxalt nog är dock den motsatta insikten – att fenomenen litteratur och klass inte kan skiljas åt – lika viktig. Litteraturen har nämligen aldrig existerat utanför klassamhället, och det som presenterats som ”litteraturen som sådan har alltid varit en klasslitteratur. Även här är Nyström ytterst insiktsfull. Hans analys av arbetarförfattarnas möte med litteraturen är nämligen en analys av deras kamp med en klassbestämd litteratur – ”den borgerliga litteraturen”.

Nyströms kartläggning av denna kamp är i huvudsak inriktad på hur mellankrigstidens arbetarförfattare försökte förvandla den borgerliga realistiska romanen till något som kunde användas för att skildra även arbetarens individualitet. Detta tema är spännande i sig, men ännu mer spännande är Nyströms försök att använda det som utgångspunkt för en diskussion av dagens arbetarlitteratur. Medan arbetarlitteraturens traditionella uppgift enligt Nyström varit ”odlingen av en individuell identitet i en kollektivistisk miljö” borde arbetarförfattarna i dagens individualiserade samhälle istället försöka skapa något slags emancipatorisk gemenskapskänsla.

Några sådana försök har Nyström dock svårt att hitta i samtidslitteraturen. Det ”klasshat” som uppmärksammats som motiv hos flera moderna arbetarförfattare ser han exempelvis som uttryck för ”en individualistisk reaktion på kollektiv vanmakt” snarare än för ”klassmedveten reorganisering” och de ”indignerade skildringar av social misär” som utan tvekan utgör ett betydande inslag i den samtida arbetarlitteraturen betraktar han i bästa fall som uttryck för en socialliberal ideologi och i värsta fall som ett led i borgerlighetens försök att forma en klassallians mellan ”de arbetande” mot ”bidragstagarna”.

Nyströms essä mynnar alltså ut i en tämligen pessimistisk bild av läget för den samtida arbetarlitteraturen. Och denna pessimism blottar enligt min mening svagheter i hans annars så insiktsfulla analys av hur arbetarlitteraturen präglas av såväl klassförhållanden som litterära förhållanden.

En av dessa svagheter ligger i att Nyström emellanåt tillmäter klassförhållandena för stor betydelse och ibland rent av framställer arbetarlitteraturen som determinerad av dem. Ett exempel på detta är hans kontrastering av Rudolf Värnlunds ”himlastormande visioner av en erövrarklass” med upplevelsen av att ”tillhörighet till arbetarklassen idag […] oftast uttrycker vanmakt, underordning, tillbakadragande eller rent av utestängande från samhället”. Att Värnlunds 20-talsromaner påverkades av att arbetarna då var på väg att erövra en ny ställning i samhället är självklart, liksom att dagens arbetarlitteratur präglas av de ekonomiska, politiska och kulturella nederlag arbetarklassen lidit under de senaste decennierna. Dock är det lika uppenbart att litteraturen inte bara är en produkt av den föreliggande klassverkligheten, utan också bidrar till densamma. Värnlunds arbetarskildringar möjliggjordes av klasskampen, men de bidrog också till densamma. Och samma förhållande gäller idag. Om man vill förklara den samtida arbetarlitteraturens eventuella svagheter med hänvisning till den dominerande samhällsideologin måste man alltså också göra det omvända, d.v.s. se den ideologiska misären som en produkt av arbetarlitteraturens svaghet.

Ännu mer påfallande än Nyströms tendens att ibland övervärdera klassförhållandenas betydelse för arbetarlitteraturens utveckling är hans benägenhet att tillmäta de litterära förhållandena för stor vikt. Denna tendens kommer främst till uttryck i hans analys av arbetarförfattarnas förhållande sig till den borgerliga litteraturen, ett förhållande som han närmast beskriver som total underkastelse. Visserligen visar Nyström att den tidiga arbetarlitteraturens visioner ”utgjorde ansatser till en avantgardism som går vida utöver 1900-talets mest långtgående försök i den vägen” – något som de flesta professionella litteraturhistoriker varit oförmögna att se – men han betonar också att dessa visioner ”föll […] på hälleberget, i enlighet med Ivar Lo:s lakoniska diagnos: ’litteraturen är en borgerlig angelägenhet’”, och att de arbetarförfattare ”som en gång talat om att erövra parnassen” istället ”själva erövrats med hull och hår, kropp och själ”.

Nyström har helt rätt i att det vi vårt samhälle kallar litteratur egentligen är borgerlig litteratur. Men borgerlighetens dominans på litteraturens område är inte alls så kompakt som han vill låta påskina. Den tidiga arbetarlitteraturens försök att revolutionera de litterära formerna må ha misslyckats, helt utan konsekvenser blev de dock inte. Dessutom följdes de av nya arbetarlitterära experiment, exempelvis Lars Ahlins uppror mot den borgerliga illusionsromanen, Göran Palms försök att förena det dokumentära reportaget med ”retorisk fantasi”, Emil Boss språkkritiska poesi…

Alldeles oavsett om arbetarförfattarna lyckats bryta med den borgerliga litteraturens former har de hur som helst luckrat upp de traditionella borgerliga föreställningarna om vilka motiv och temata som är litterärt legitima. Och detta har skapat ett litteraturpolitiskt manöverutrymme som i stort sett saknar motstycke i världen. Med den arbetarlitterära traditionen i ryggen kan idag författare som Kristian Lundberg, Jenny Wrangborg, Susanna Alakoski, Maria Hamberg och många, många andra använda litteraturen som plattform för att skildra och kritisera klassorättvisor.

Nyströms dystra beskrivning av att arbetarlitteraturen idag ”saknar förbindelse med en emancipatorisk kraft i samhället” är riktig, av den enkla anledningen att arbetarklassen inte längre utgör en politisk kraft att räkna med i Sverige. Dock är arbetarlitteraturen fortfarande en betydande litterär kraft. Och eftersom den befinner sig i gränslandet mellan klass och litteratur skulle denna inomlitterära styrka mycket väl kunna förvandlas till en politisk kraft med potential att bidra till att åter göra arbetarklassen till ett politiskt subjekt. 

Magnus Nilsson

Läs Örjan Nyströms essä

”Tillhörighet och oberoende” finns att läsa här!