Krisavtal var det mest omstridda och omdebatterade begreppet på arbetsmarknaden våren 2009.  Uppgörelsen mellan Teknikföretagen och IF Metall, som öppnade för att sänka arbetstiden och därmed lönen, var ett tydligt avsteg från den ordning som dittills rått på svensk arbetsmarknad.

Nu kan det vara dags igen. Flera framstötar har redan kommit från arbetsgivare som vill sänka sina lönekostnader. Men så här långt är svaret nej tack från IF Metall. Situationen på arbetsmarknaden är, enligt facket, inte lika allvarlig som förra gången. Det finns därför inga skäl att återupprepa 2009 års avtalslösning. Så lyder svaret på de lokala framstötar som kommit.

Bakom nejet finns också insikten om vad som hänt i Tyskland där öppningsklausuler, ett slags krisavtal, mer eller mindre permanentats under det senaste decenniet. De infördes i Tyskland som en undantagsmöjlighet, redan 1993 i östra Tyskland och i hela Tyskland 2004. Och sedan dess har möjligheten blivit kvar.

Företag på fallrepet kunde – och kan – enligt öppningsklausulen i kollektivavtalet avvika från de centralt framförhandlade bestämmelserna. Kort sagt: De kan betala sämre än vad avtalet stadgar om företagets existens hotas.

Över tid har användningsområdet för öppningsklausulerna dock blivit större och större och de lokala tolkningarna vidare och vidare. Enligt forskarna Thorsten Schulten och Heiner Dribbusch vid Hans Böckler-stiftelsen i Düsseldorf används öppningsklausulerna numera
mer som en konjunkturregulator än som ett extremt krisverktyg. Det var inte avsikten när de infördes.

Alltför dålig lönsamhet har i tyska industriföretag inneburit att företag och lokala fack bestämt sig för att utnyttja öppningsklausulen och sänka företagens kostnader i stället för att inleda en besvärlig och långdragen process med uppsägningar. Vanligast är att variera arbetstiden utan att betala övertidsersättning. Frysta löner används mer sällan.

Just vetskapen om den tyska utvecklingen är omfattande inom IF Metall och några planer på att medverka till att skapa ett tyskt mönster på svensk arbetsmarknad finns inte hos facket. Men trycket på undantagslösningar växer ständigt.

Rädslan för att de svenska krisavtalen ska etableras och kunna användas på ett liknande sätt är tydlig bland industrins fackförbund. De tydliga nejen till de hittills registrerade framstötarna tar därför delvis avstamp i de tyska erfarenheterna.

Men situationen på den svenska arbetsmarknaden just nu är, enligt facken, inte heller lika allvarlig som 2009. Behovet av en repris är därför obefintligt.