Tidsgränserna i sjukförsäkringen har bidragit till att de långa sjukfallen blivit färre. Men till priset av oro bland de sjuka och minskad rättssäkerhet, enligt några av de experter som frågades ut i riksdagen i dag, tisdag.

Den 1 juli 2008 infördes fasta tidsgränser i sjukförsäkringen. Efter 180 dagar får du sjukpenning bara om du är för sjuk för att klara något arbete på arbetsmarknaden över huvud taget, och efter två och ett halvt år tar sjukpenningen slut även om du är för sjuk för att arbeta.

Den politiska striden kring reformen tar nu ny fart, då de första långtidssjuka håller på att bli utförsäkrade för andra gången – en påminnelse om att tusentals sjuka bollas mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, med återkommande perioder av mycket låg ersättning och ekonomisk oro.

Reformen var riktig, skrev socialförsäkringsminister Ulf Kristersson på Dagens Nyheters debattsida den 27 september, med det uttalade syftet att förekomma kritik om ”meningslös rundgång” i sjukförsäkringen som ministern tror kan dyka upp ”på sina håll”.

Och Ulf Kristersson får visst stöd när riksdagens socialförsäkringsutskott i dag, tisdag, frågar ut en rad experter om den så kallade rehabiliteringskedjans effekter. Jämfört med 2005 blir färre sjukfall långa, konstaterar Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliasson. Reformen har förändrat attityderna, så att sjukskrivna numera ses som en resurs för arbetsmarknaden, säger Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist.

Men i vilken mån minskningen av antalet långa sjukfall verkligen beror på rehabiliteringskedjan går knappast att avgöra.

– Nedgången började redan 2002, och vi vet inte hur långt den skulle ha gått även utan reformen 2008, säger Anna Hedborg, mångårig utredare av sjukförsäkringen.

– Mycket av minskningen kan förklaras av nya attityder bland läkarna, och av de riktlinjer för sjukskrivning som Socialstyrelsen har utformat.

Per Molander, generaldirektör för Inspektionen för socialförsäkringen, påminner om hur Försäkringskassan i Uppsala långt innan tidsgränserna infördes lyckades förkorta sjukskrivningarna med 20 procent bara genom att kalla de sjukskrivna till ett informationsmöte.

Rehabiliteringskedjans effekter på antalet långa sjukskrivningar måste vägas mot reformens nackdelar. Till dem hör att sjukförsäkringen blivit fragmenterad och svåröverskådlig, anser Ruth Mannelqvist, docent i juridik vid Umeå universitet.

Vid flera av tidsgränserna har regering och riksdag infört undantag för olika sjukdomstillstånd. Det går till exempel att få sjukpenning med 80 procent av inkomsten även efter 364:e sjukdagen om man lider av ”allvarlig sjukdom”. Politikerna har givit exempel på vad allvarlig sjukdom är, som ALS och svåra cancersjukdomar.

– Men till det kommer utfyllande tolkningar och definitioner hos Försäkringskassan och Socialstyrelsen, säger Ruth Mannelqvist, som hävdar att Socialstyrelsens preciseringar har inneburit en mer restriktiv bedömning än vad lagstiftarna ursprungligen tänkte sig.

– Utrymmet för att överväga vad som är rimligt i det enskilda fallet har krympt. I stället har typen av sjukdomstillstånd blivit centralt, fortsätter Ruth Mannelqvist, som anser att förändringarna undergräver rättssäkerheten.

Anna Hedborg är inte emot tidsgränser i sjukförsäkringen, men är kritisk till hur de infördes.

– En grundregel i all försäkring är att de regler som gällde när en skada inträffade ska tillämpas på skadan – reglerna får inte ändras retroaktivt. Men när rehabiliteringskedjan infördes började personer som hade blivit sjuka tidigare och redan hade sjukpenning att bedömas enligt nya regler.

– De hade inte fått rehabilitering tidigt, och när deras sjukfall pågått länge skärptes villkoren för ersättning. De hade sparat mycket oro om de fått bedömas enligt de regler som gällde när de insjuknade, säger Anna Hedborg.