Foto: Janerik Henriksson Bild: Janerik Henriksson

LO:s val – vinna eller försvinna. Det nationella facket har det tufft i en globaliserad värld. Det vet alla, och LO har vetat det i 20 år. Ändå verkar det lika svårt att göra något åt det som att tänka sig en fyrkantig boll.

LO har sedan början av 1990-talet glasklara analyser av behovet av en global strategi. Men analyserna har inte lett till förändringar av organisationerna, eller någon globalisering av de frågor som LO driver.

Varför händer då inget, när ambitionerna finns där?

Forskaren Adrienne Sörbom har svar på två nivåer.

Den ena handlar om föreställningar: En banal nationalism som återskapar det svenska och nationen.

Den andra handlar om organisation, där representationen i metaorganisationer riskerar att utarma styrkan och där internationella frågor särkopplas från vardagsarbetet.

Sociologen Adrienne Sörbom bjuder på te i sitt rum på Score, enheten för organisationsforskning på Stockholms universitet, och säger att hon gör allt för att inte vara en gnällspik. Poängterar: Det är för att arbetarrörelsen ligger långt framme och för att den har ambitioner, som den blir fruktsam som forskningsmark.

Moderaterna, vad har de i jämförelse? De låter väl Carl Bildt göra jobbet, säger hon. Och Folkpartiet, det har en internationell tankesmedja, men hur öppna är tankesmedjor? säger hon.

Hon försvarar sig, för att hon har mött reaktioner från fackligt håll. Tändfacklan var det där om den banala nationalismen. Vi är inte banala och vi är inte nationalister, fick hon till svar på den debattartikel som bland andra hon och Arenas vd Håkan A Bengtsson publicerade i maj i år.

– Det är inte vad det handlar om.

Den banala nationalismen säger inget om vem, med vilken kultur, som ska ha rätt att bo var.

Den handlar om att vi tar nationen för given, pratar om ”den svenska arbetarrörelsen” till exempel. Att vi alla, eller nästan alla, återskapar den på samma sätt som andra socialt konstruerade fenomen.

Som med genus, säger hon.

Men för att tänka sig en politik, eller ett fackligt arbete, som inte styrs av nationella gränser, krävs perspektivbyte av kopernikanska mått. Att se att solen inte kretsar runt Sverige, så att säga. (Kopernikus var astronomen som på 1500-talet föreslog att solen kanske inte snurrade runt jorden.)

Eller som Adrienne Sörbom själv säger: Att föreställa sig en politik som inte är nationell är som att föreställa sig en fyrkantig boll.

Motsatsen till att ta nationen som utgångspunkt vore att i stället ta frågan: Vad är det för problem vi ska lösa? Alla som berörs och är intresserade av att lösa frågan kan delta. Ingen representerar något annat än intresset att lösa frågan.

Ungefär som det som gav upphov till den första internationalen i mitten av 1800-talet. Arbetare på bägge sidor om Engelska kanalen vid Dover och Calais gick samman för att lösa problemet med strejkbrytare som åkte över det smala sundet. Frågan stod i centrum och samordningen gick hyfsat och gav mersmak. Så bildades den första internationella fackliga organisationen.

– Men genast skulle personer utses för att representera de olika länderna.

Karl Marx fick representera arbetare i Tyskland. Nationstanken fanns inbäddad från start.

Nu finns världsfacket IFS, som representerar 170 miljoner människor efter sammanslagningen med WCL, en organisation med katolsk prägel.

En stor enad kraft kan ses som en styrka. Motsvarande förening på Europanivå, Europafacket, är rätt duktiga på att driva sina frågor mot EU, bedömer Adrienne Sörbom. Men den faktiska organisationen i Bryssel är liten, trots alla arbetare den representerar, och har en bråkdel av LO:s personalstyrka till exempel.

– Jag tror att det kan vara problematiskt att slå ihop organisationer.

Världsfacket är till exempel inte bara en metaorganisation, som har andra organisationer till medlemmar, utan en meta-metaorganisation. Det vill säga har andra länders fackliga centralorganisationer som medlemmar.

Det faktiska medlemstalet är därmed 80.

– Skickar man bara representanter blir det en utarmning, säger Adrienne Sörbom.

Den svenska representanten skyddar svenska intressen och fortsätter på så sätt att driva nationspolitik på internationell nivå. Konflikter cementeras.

– Det är ingen hemlighet att svenska och grekiska arbetare inte har exakt samma intressen, de representerar personer från olika länder, de strider om samma jobb, och då blir det svårt att göra något.

”Ett samarbete som bottnar i förståelse av global solidaritet”, utöver det som sker mellan nationella representanter, ”underordnas den ekonomiska konkurrens på justa villkor som ska råda mellan arbetare på olika platser”, skriver hon i sin bok Politikens gränser.

Adrienne Sörbom säger att faktiska nationella lagar kan ligga i vägen. Och som sociolog kan hon inte juridiken. Men hon hävdar ändå att det gäller att bygga gränsöverskridande organisationer. Och så funderar hon på hur det skulle ha kunnat se ut med en svensk-lettisk organisation som skyddat alla arbetare kring Laval-konflikten.

I stället är det snarare en grundregel att de internationella avdelningarna inte sysslar med frågor om Sverige.

– Man tenderar att särkoppla och skicka iväg problemen.

Nationella och internationella frågor åtskiljs, fast alla vet att de är samma.

LO:s internationella rapport inför kongressen i maj är ett bra exempel på föreställningen om att globaliseringen pågår någon annanstans, säger Adrienne Sörbom: När globaliseringen landar i Svedala hette den.

– Men alla vet att vi är en del av globaliseringen. Det paradoxala är att allt jag påtalar vet alla. Men det följs inte av någon handling. Emmaboda är lika globaliserat som New York, ändå behandlas det som ett samhälle där globaliseringen kan landa, och så kan frågan skickas bort till Bryssel, säger hon.

På LO-kongressen avverkades sedan de internationella frågorna på en halvtimme, utan nämnvärd diskussion.

Adrienne Sörboms lösning är fler och mer individbaserade och frågeorienterade organisationer.

– Det gäller att bygga nya organisationer, kanske med de äldre organisationernas pengar, säger hon.

LO skulle både kunna ha sina förbund och en global rättviserörelse under sitt tak.

– Det behöver inte vara så utmanande. Men det är klart, om det nya får makt så blir det utmanande, säger hon.

Ett försök är kanske Arenagruppen, säger hon, men det behövs mer. Hon jämför med Svenskt Näringsliv, där Almega snabbt växt sig stor inom organisationen.

– Men på frågan ni ställer: vinna eller försvinna? svarar jag: LO kommer inte att försvinna. Organisationen är stark och den kommer att vara stark. Det är ytterst ovanligt att en organisation dör.

– Men det finns saker att göra, säger hon.

Och:

– Det finns embryon att jobba vidare på.