Den politiska popen är på väg tillbaka. Ett tecken i tiden är att göteborgsfestivalen Way out West, alltid angelägen om att fånga trendvindarnas riktningar, i år bokade både Refused och Billy Bragg. De förstnämnda Umeås återförenade hardcorestoltheter med en storhetstid under straight edgens 90-tal, den senare en outtröttlig engelsk barrikadkämpe som i bortåt 30 år varit verksam med gitarren som sitt vapen.

Och den som trodde att de en gång arga unga männen med åren hade förlorat sin agitationslust får på skam. Dennis Lyxzén, då som nu storkäftad vrålande sångare i Refused, beskriver sig visserligen från scenen som ”40 år med för trånga jeans”, men säger att han fortfarande kan sjunga låtarna utan att tveka. För allt de då trodde var överdrifter när de i texterna beskrev tillvaron, visade sig bli verklighet. Och, säger han:

”I dagens samhälle när alla ska bli nån slags jävla nyliberal behöver vi en motvikt.”

Dagen efter kommer nästa tyngd på vågskålen. I eftermiddagssolen på största scenen står en ensam Billy Bragg med sin gitarr. Och om Refused visar kamplust  med svett och decibel, så övertygar Billy Bragg om att det stora allvaret inte utesluter vare sig humor eller leklust. Han leder med stor framgång allsång till Bob Marleys ”One love”, där han justerat texten så den nu blir en sång om afrikanska länders skuldfälla.

Jodå, det går att få en festivalpublik att sjunga högt om nationalekonomi. Jodå, det går att få publiken att samtidigt göra armrörelser som påminner om en Mora Träsk-spelning också. Men Billy Bragg ger sig inte med detta. Inlevelsefullt som en politikens väckelsepredikant talar han om den brittiska skuldkrisens uppkomst, om Thatcher och Blair och ökande klyftor mellan fattiga och rika:

”Det krossar mitt hjärta, för i mitt land hade vi faktiskt en särskild mekanism som såg till att de lägst betalda hade anständigt betalt så de inte behövde låna för att kunna leva. Vi hade en mekanism som såg till att gapet mellan de rikaste och de fattigaste blev mindre för varje år. Vi kallade mekanismen fackföreningar.”

”Men sen Margaret Thatcher krossade fackföreningarna står ingen upp för arbetarna och säger att de ska ha ordentligt betalt. Och därför är ekonomin ’fucked’, för att vanligt folk inte får vettiga löner.”

”Men vi kommer att återinföra en politik som bryr sig om, och det enda sättet att göra det är att organisera sig. För om ni vill förändra världen, då måste ni inse att..” och så presenterar han nästa låt: ”There is power in a union”.

 

Anita Boberg

Way out west

är en årlig popfestival i Göteborg. Den ägde rum 9–11 augusti. Läs även Charlotta Kåks Röshammars artikel om Tankeverksamheten i Göteborg, där hon anknyter till festivalen och till Billy Bragg.

Här är texten till Billy Braggs ”There is Power in a Union”:

There is power in a factory, power in the land
Power in the hands of a worker
But it all amounts to nothing if together we don't stand
There is power in a Union

Now the lessons of the past were all learned with workers' blood
The mistakes of the bosses we must pay for
From the cities and the farmlands to trenches full of mud
War has always been the bosses' way, sir

The Union forever defending our rights
Down with the blackleg, all workers unite
With our brothers and our sisters from many far off lands
There is power in a Union

Now I long for the morning that they realise
Brutality and unjust laws can not defeat us
But who'll defend the workers who cannot organise
When the bosses send their lackies out to cheat us?

Money speaks for money, the Devil for his own
Who comes to speak for the skin and the bone?
What a comfort to the widow, a light to the child
There is power in a Union

The Union forever defending our rights
Down with the blackleg, all workers unite
With our brothers and our sisters together we will stand
There is power in a Union.