Romer illa ute överallt

När jag möter tiggare på Göteborgs gator skäms jag. Skam är en obehaglig känsla och omedvetet försöker jag göra mig av med obehaget genom att skuldbelägga dem. Om de är lata, bara spelar fattiga eller allt egentligen är någon enskild kriminell organisatörs fel, då har jag inget personligt ansvar. Då får de antingen skylla sig själva eller så är det hela ett ärende för polisen. Då kan jag gå förbi utan att göra något.

Flertalet tiggare är romer från Östeuropa. De sitter med nedböjda huvuden och en mugg framför sig. Några ligger på knä med pannan nästan nere i den kalla asfalten.

Varje tiggare innebär en kamp i mitt inre. Det är en strid mellan min moraliska kompass och min egen passivitet. Ännu har inte passiviteten vunnit över moralen. Fortfarande är mitt medlidande och min upprördhet större än min instinktiva ilska. Men om jag fortsätter att inte handla finns risken att jag snart går förbi tiggarna utan att ens lägga märke till dem.

Ända sedan romerna kom vandrande från Indien till Europa på 1000-talet har de fått utstå förföljelse och fördrivning. I Rumänien hölls romer som slavar ända fram till andra hälften av 1800-talet och ungefär lika stor andel av den romska folkgruppen som av den judiska utrotades i tyska dödsläger. På 1600-talet utfärdades i Sverige dekret om att fördriva alla ”tattare”. De som ännu påträffades efter ett år fick slås ihjäl. I 1914 års nya utlänningslag slog man fast att zigenare var icke önskvärda i Sverige och åtta år senare skrev riksdagens fattigvårdslagstiftningskommitté:

”Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen läte sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt än att så starka inskränkningar lades på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden.”

Författaren Irka Cederberg, som outtröttligt skildrat romernas situation, konstaterar att de alltså skulle trakasseras ut ur landet. Invandring för romer förbjöds och hindrade dem som försökte rädda sig undan andra världskrigets förintelse.

Förföljelserna och trakasserierna har sedan fortsatt in i vår tid. I böcker, TV-program och tidningsartiklar har de kopplats till lättja och kriminalitet. I en artikel i Illustrerad vetenskap så sent som 2001 slog man fast att ”zigenarna avskyr varje form av registrering och fast arbete” och det påstods vara en sport för romer att lura sig till medlidande genom att tigga på kryckor eller med hungriga barn i famnen. I en artikelserie i Göteborgs-Posten i juni 2012 granskades tiggeriet på stadens gator. En rubrik löd ”Polisen misstänker: tiggeriet kan vara organiserat.” När orden polis och organiserat förekommer i samma mening går tankarna lätt till brottslighet. Läser man noggrant framgår det emellertid att de personer man pratat med inte sagt något annat än att en del av tiggarna samarbetar. De har kommit hit tillsammans och bor på samma ställe. Mer organiserat än så har man inga bevis för att det är och samarbete har aldrig varit kriminellt i Sverige. En annan rubrik löd ”Filip 21 ’tigger för att överleva’.” Citattecknen antyder att rubrikmakaren känner behovet att tala om att det kanske inte är sant att Filip tigger för att överleva, det kan vara något han bara hittar på. Tonen i artiklarna är insinuant och nedlåtande och jag känner frustration och maktlöshet. För varför tigger romer från Östeuropa på svenska gator?

I boken Europas skam berättar journalisten Lisa Bjurwald om situationen för romerna i några av de länder de lämnar och samma gör Magnus Linton i De hatade. Det är ren fasa som fyller mig när jag ser de tydliga parallellerna till 30-talets Europa.

I Slovakien lever majoriteten av romerna i slumliknande ghetton (i åtminstone ett fall inhägnat av en mur) och i flera länder utsätts romer för mord och mordbränder. I Bosnien är romer enligt lag förbjudna att kandidera till parlamentet och presidentposten. I Tjeckien sätts 30 procent av alla romska barn i särskola. I många länder är den politiska retoriken mot romer även bland etablerade partier mycket hätsk och rentav uppviglande. En företrädare för det ungerska partiet Jobbik har föreslagit att romer ska stängas in i läger till skydd för allmänheten.

EU:s byrå för grundläggande rättigheter har slagit fast att de 10 miljoner europeiska romerna är vår kontinents mest utsatta och diskriminerade folkgrupp. Och vilka möjligheter har man att få ett jobb i en fientlig värld som utgår från att man är lat och stjäl? Som en människorättsaktivist Lisa Bjurwald intervjuar konstaterar:

”Om du inte har någon annan utväg och det handlar om överlevnad – då stjäl du. Punkt slut. Det har ingenting med ras att göra.”

Bjurwald ger också exempel på hur de romer som själva utsätts för brott – misshandel, mordbrand, mordförsök – inte har någon hjälp från polisen att vänta. Ironiskt nog är alltså en av följderna av att romerna utpekas som brottslingar att de utsätts för brott långt mycket allvarligare än de stölder de själva anklagas för.

Är man fattig och så marginaliserad att inget jobb står att finna, vad ska man göra för att överleva om myndigheterna inte delar ut socialbidrag? Vad återstår? Att stjäla eller att försöka ta sig till ett land där man kanske kan tigga ihop till mat. Men också i det nya landet blir man misstänklig- och främmandegjord, sedd som en lat och kriminell paria. Det är verkligheten för de romer som lämnat förföljelse och diskriminering i Rumänien eller Bulgarien för att ta sig till Sverige och tigga ihop till mat.

När det kommer till tiggarna skulle antagligen många av oss kunna vända blicken mot oss själva och studera hur psykologiska mekanismer som rationalisering, skuldbeläggande, demonisering och likgiltighet skapas av att se andras lidande. Därmed kan vi kanske öka vår förståelse för hur merparten av det tyska folket kunde blunda för judarnas (och romernas, de homosexuellas, kommunisternas och de förståndshandikappades) utsatthet och lidande i 30-talets Tyskland. Är vi verkligen ett smack bättre själva?

Eva-Lotta Hultén