Fackböcker. Nationalekonomen Assar Lindbecks memoarer (Ekonomi är att välja, Albert Bonniers förlag) är en rik källa till förståelsen av svensk samtidshistoria och av hur välfärdsstaten fungerar. Det kommer säkert att skrivas mycket om detta, och i synnerhet om hans version av debatten om införandet av löntagarfonder.

Men jag fastnar genast för en tänkvärd reflexion i bokens efterskrift, där Lindbeck rannsakar vad hans insatser egentligen gjort för politisk nytta. Han är på det klara med att politiker väljer de experter som tjänar deras syften, och misströstar om att de egentligen lyssnar. Däremot – och det var här jag spetsade öronen – tror Lindbeck att det går att påverka politiken via den allmänna opinionen:

”I de fall då jag troligen haft ett visst inflytande på den faktiskt förda ekonomiska politiken har det framför allt berott på att jag lyckats påverka den allmänna opinionen.”

Och lite längre ner:

”Att ge privata råd till regeringar eller enskilda politiker utan att samtidigt påverka den allmänna opinionen är som att skriva i sanden vid en ocean: nästa svallvåg i opinionen raderar ut skriften.”

Man skulle kunna formulera samma insikt som att nationalekonomi är ett långsiktigt ideologiskt arbete, i lika hög grad som en vetenskap. Beslutsfattarna vänder kappan efter vinden, men folkets åsikt är beständig, om än långsiktigt påverkbar.

Så vad som i förstone låter som en djup suck är i själva verket ganska optimistiskt. Och borde ge vänsterns och fackföreningsrörelsen råg i ryggen till att utveckla ett mer intensivt ideologiskt arbete.

Detta är också anledningen till att ekonomiska frågor hör hemma på en kultursida. Frågan om hur samhället beskrivs har viktiga konsekvenser för vilken väg det sen tar.

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet