Man blir knappast förvånad över de excesser som Dagens Nyheter förtjänstfullt avslöjar hos statliga myndigheter: AP-fonderna, Tillväxtverket och nu senast Vinnova. Deras anställda umgås i de rikas kretsar och har de rikas fäblesser. Till exempel att slösa för slösandets skull.

Deras uppdrag är hyperkapitalistiskt och därför lever de som i ett rus. Gärna på andras bekostnad.

Detta gäller säkerligen inte alla. Det finns gott om plikttrogna och till och med idealistiska tjänstemän. Men de överdrifter som DN grävt fram visar på att det ofta görs grova övertramp – som kan tillskrivas livet i en högre luft, en etik med andra måttstockar.

Ta den här chokladprovningen på Noors slott som åtta personer från Vinnova lät kosta på sig i mars. Grundpriset är 3500 kronor+520 kronor per deltagare, sammanlagt 7660 kr. För det fick de:

”en choklad- och dryckesprovning där vi provar oss igenom 6 olika drycker – allt ifrån portvin till Amarone samt ett spännande öl som passar ihop med choklad. Vi ger er tips om hur ni får en lyckad helkväll i chokladens tecken samt en mängd spännande kuriosa om både chokladen och drycken.

”

Det låter väl lockande! För det första förfining: att lära sig att skilja ut sig från dem som till exempel bara tycker om ”choklad” eller ”vin”. För det andra en kolonial boost: själva triumfen i att få det bästa från jordens alla hörn framburet till sig av tjänstefolk. Men allt överträffas förstås av själva slöseriorgasmen: att få njuta av nånting som är så väldigt dyrt och onödigt och inte ens behöva betala själv.

Vad jag försöker säga är att överdrifterna är en del av systemet, och dessutom en aspekt av den förhärskande politiska analys som hävdar att det är kapitalvinsterna som skapar välfärden. Och min gissning är att det kommer att fortsätta så här, även om några säkert får kicken för syns skull.

Men vad som verkligen behövs är ett Nedväxtverk!

Den lika oumbärliga som svårlästa tidskriften Fronesis har just utkommit med ett temanummer om ”Utveckling”, där tanken om nedväxt spelar en huvudroll.

Termen är ursprungligen fransk – décroissance – och låter där mycket naturligare och mer genomförbar. Det handlar om att skapa en mångfald av alternativa politiska tänkesätt och levnadsformer istället för att ha den ekonomiska utvecklingen som enda måttstock. Ett ”pluriversum”, för att låna ett ord ur Arturo Escobars korta men slagkraftiga essä ”Hållbarhet”.

En annan tänkare som medverkar i Fronesis är Serge Latouche, som även han betonar att nedväxt inte är ett värde i sig utan handlar om öppenhet för en mångfald av möjligheter:

”Nedväxt är inte alternativet, utan en källa till alternativ som skapar utrymme för kreativitet genom att lyfta bort den ekonomiska totalitarismens våta filt.”

Om vi alltså föreställer oss ett Nedväxtverk, som försöker kartlägga vad som kan och behöver göras för att vi ska må bättre och för att mänskligheten ska överleva, så finns i detta Fronesisnummer mycket att börja med. (Men allra först rekommenderas Tim Jacksons utredning Välfärd utan tillväxt, som finns att köpa i pocket.)

Nedväxtverket kommer inte att ordna middagar på Grand Hôtel. Det kommer förmodligen inte ens att finansieras med statliga pengar utan de som är intresserade får bygga upp det själva. Under ständig omprövning.

För huvudpoängen i Fronesisnumret är inte bara frågan om hur de samhällen vi västerlänningar lever i ska förbättras utan en mångfacetterad och polyglott beskrivning av hur utvecklingstanken upprätthåller en orättvis, kolonial världsordning, av engelsmannen Mark Duffield till och med benämnd ett ”globalt inbördeskrig”.

”Det som står på spel i detta krig är västvärldens förmåga att kontrollera den internationella fattigdomen och samtidigt upprätthålla masskonsumtionssamhällets förmåga att leva och konsumera långt över dess tillgångar.”

John Swedenmark
08-796 27 13 @jswedenmark @kulturarbetet