Bonjour Bonjour!

Det ser ut som om han är på väg att kliva ut ur fotografiet för att hälsa på oss. Bilden är tagen i parken bakom Elyséepalatset.

Min granne tycker att den är dålig: ”Verkar som om statschefen är förstoppad. Han som har en sådan humor!” Andra säger att den är modern och trevlig.

Det officiella porträttet av François Hollande, som valdes till president i maj, ska snart hänga på 36 000 kommunkontor runt om i landet.

Ungefär som om vi har fått en ny Pappa Pre­si­dent. Lustigt, men faktiskt också lite betryggan­de.

Så här i början av en mandatperiod brukar förtroendet för presidenter vara relativt högt.

Nu tycks det ju också som om hans socialistparti får en tydlig majoritet i nationalförsamlingen efter valet på söndag, vilket betyder att Frankrike står inför en kraftig politisk kursändring.

”Jag kan gå ett år tidigare än jag trodde!” sa en man inne på bageriet i förra veckan.

Som en slags motvallskärring har den nya vänsterregeringen återigen sänkt pensionsåldern till 60 år för dem som har jobbat sedan de var 18 år.

En rättvisefråga, hävdar presidenten.

Céline har serverat på restauranger i 25 år. Hon tror att minimilönerna nu stiger snabbare. ”För att vi små ska få mer betalt.”

Vissa är rädda. En notarie berättar om ett ökat flöde av välbärgade personer som vill skriva över tillgångar på barnen ”innan det är för sent”.

Men François Hollande är inte revolutionär, utan socialdemokrat. Han har framförallt sagt att marginalskatterna ska höjas för dem som tjänar väldigt, väldigt mycket pengar.

Och en mer långsiktig tilltro till presidenten beror framförallt på hur bra vänstern lyckas på sysselsättningsområdet. Löftena är ju många.
Det ska bli svårare att lägga ner lönsamma industrier. Bankernas kreditverksamhet ska separeras från spekulation. Skolan ska få mer resurser.

Utbildning är landets framtid, enligt presidenten.

Frankrike ska också få en ny offentlig investeringsbank, bättre fortbildning, och avgiftslättnader ska riktas till företag som nyanställer ungdomar.

I stället för generella gåvor till arbetsgivarna, säger presidenten.

Uppgiften är gigantisk. Häromdagen gick arbetslöshetssiffrorna upp över tio procent. Facket CGT har räknat ut att 80 000 jobb är i omedelbar fara.

Men, som många andra invånare i Frankrike, hyser jag nu ändå försiktiga förhoppningar.

Kanske, kanske kan denne nye statschef – med sin sympatiska och ganska vardagliga look – lyckas vrida tiden rätt igen?

Anna Trenning Himmelsbach