Det privata näringslivet är starkt oroat av den växande kritiken mot vinstintressena inom välfärdssektorn. Stora ekonomiska intressen står ju på spel. Enbart skolsektorn beräknas vara värd ca 200 miljarder kronor, vårdsektorn det mångdubbla.

Så Svenskt Näringsliv tillsätter nu en egen utredning till försvar för vinstintresset. En borgerlig debattör hävdar att rätten till vinst på välfärdstjänster är den nya löntagarfondsstriden. Det säger något om hur hotfull kritiken känns. Samt, förmodligen, att den fortsatta debatten inte alltid kommer att vara så saklig.

Vinstintresset försvaras med tre argument:

– Vinstdrivande företag är mer effektiva.

– Vinstintresset leder till lägre kostnader och högre kvalitet.

– Valfriheten för medborgarna ökar genom att det blir fler alternativ att välja mellan.

Inget av de argumenten är särskilt hållbara. Vilket är ännu ett skäl att misstänka att kampanjen från näringslivet inte kommer att vara enbart saklig. Så det finns skäl att som motvikt hålla ordentlig koll på vad forskning och praktiska erfarenheter hunnit lära oss.

• SNS-rapporten Konkurrensens kon­sekvenser, som kom i höstas och som är en genomgång av flera andra forskningsstudier, finner inga belägg för vare sig minskade kostnader eller ökad kvalitet. Samma slutsats går igen i andra forskningsöversikter – från John D Donahues klassiker The Privatization Decision (1991) till den helt färska rapporten från det danska forskningsinstitutet AKF, Effects of Contracting out Public Tasks. En jämförande sjukvårds­studie från forskningsinstitutet Euro­pean Observatory on Health Systems and Policies (2006) konstaterar lakoniskt, att de europeiska erfarenheterna inte stöder teorin att privata företag skulle vara mer effektiva än offentliga.

Nej, varför skulle de vara det? Det finns inga speciella trollknep förbehållna privata företag. Effektivitet handlar om organisation, och det som kan göras bra i en driftsform kan göras precis lika bra i en annan.

Och om privata företag inte är mer effektiva, kan de heller inte skapa sin egen vinstmarginal; vinsten blir därmed en extra kostnad för skattebetalarna, jämfört med offentlig drift till självkostnadspris. Värt att komma ihåg.

• Idén om privata företags större effektivitet förklaras av teorin om ekonomiska incitament. Sådana spelar i och för sig roll. Men för det första är de ingen nödvändig förutsättning, det visar alla välfungerande offentliga verksamheter. För det andra leder inte strävan efter vinst självklart till bättre sätt att arbeta. Vinst kan utmärkt väl skapas genom att vältra över kostnader på andra, genom sämre kvalitet, genom bortval av mer kostsamma kunder eller helt enkelt genom att driva upp efterfrågan.

Allt detta syns i dag. Personaltätheten är lägre i vinstdrivna skolor och vinstdriven äldreomsorg; eftersom man får betalt enligt ett fastprissystem uppstår ju vinst om man skär ner personalutgifterna. Privata vårdmottagningar kan skapa sig vinst genom att boka in fler återbesök, skriva ut fler remisser eller ta fler prover.

• Kvaliteten har inte ökat. Den svenska skolans resultat har försämrats i internationella jämförelser. Och den kvalitet som ligger i likvärdighet – det vill säga att alla barn ska ha likvärdiga chanser att klara grundskolan med godkända resultat – har minskat.

• Mångfalden då? Det är svårt att visa att de företag som har vinsten som primär drivkraft står för innehållslig förnyelse. Enligt Konkurrensens konsekvenser har de stora vinstdrivande skolkoncernerna inte bidragit med pedagogiska nyheter. Den nyssnämnda studien från European Observatory konstaterar att innovationerna främst uppstår i mindre företag (privata eller offentliga) och att driftsformen inte spelar roll.

Men stora vinstsyftande företag typ Carema slår ju ut de mindre ­företag som oftare drivs av personer med egna nya idéer! Riskkapitalbolagen minskar alltså snarast mångfalden.

Ännu ett problem är att det krävs ett hårdare regelverk och mer av löpande kontroller för att motverka de icke-önskvärda effekterna av vinstintresset. Men hårda regleringar skapar i sin tur oönskade stelbentheter, det vill säga det vi ville bort från genom att släppa in privata alternativ!

Problemen med vinst i välfärssektorn är avsevärda. LO-kongressens beslut är det mest konsekventa. Men om man nu inte vill, eller kan, eller törs, gå så långt är det nödvändigt att se över gällande lagstiftning och ersättningsregler, bygga upp mer omfattande kontrollsystem, göra ny tillståndsprövning när privata välfärdsföretag säljs, dra in de privata företagen i den kommunala revisionen, som då måste förstärkas – med mera.

Dagens regler är ohållbara.

Anne-Marie Lindgren
f d utredningschef,
Arbetarrörelsens tankesmedja