Arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen har gjort det igen: Lyckats leverera en rapport med ett riktigt viktigt innehåll.

Budskapet i deras rapport är nämligen att svensk produktion tappat i effektivitet alltsedan finanskrisen.

Om det stämmer är det allvarligt. När effektiviteten avstannar så försämras svensk konkurrenskraft, och mindre pengar dras in till löner, tillväxt och välfärd.

Tyvärr är det en rak följd av regeringens ovilja att satsa på effektiv produktion i Sverige. I stället har alliansen gynnat lågproduktiva hamburgerjobb och sänkta skatter.

En skattesänkning är naturligtvis trevlig och göder ekonomin på kort sikt, men effekten försvinner tyvärr väldigt snabbt.

De pengar som arbetare tjänar på sänkta skatter äts dessutom snabbt upp av en sämre löneutveckling om tillväxten avstannar.

Rapporten som beskriver denna sänkta effektivitet, eller snarare sänkt produktivitet – hur mycket varor som kan produceras per arbetstimme – är ett examensarbete vid Tekniska högskolan i Linköping som Oskar Magnusson och Niklas Berglund har gjort för Teknikföretagens räkning.

Även om jämförelseländerna är få och speciella – Sverige jämförs med USA, Kina och Mexiko – så måste beskrivningen tas på allvar.

I en så starkt exportberoende nation som Sverige är det mycket viktigt att upprätthålla en bra konkurrenskraft för att kunna ha en fortsatt hög välfärd.

Det intressanta i Linköpingsstudien, efter att de konstaterat att produktiviteten sackar, är de ord som beskriver vad som krävs för att svenska företag åter ska öka sin konkurrenskraft.

Då krävs på kort sikt: ”en förbättrad produktivitetsutveckling alternativt en inbromsning av de ökande personalkostnaderna. På längre sikt kan svensk teknikindustri öka sin konkurrenskraft genom större satsning på forskning och utveckling.”

Som synes kopplas produktivitetsutvecklingen ihop med löneutvecklingen.

Det är helt riktigt. Grunden för den snabba löne- och välfärdsutveckling som vi haft i Sverige alltsedan 1950-talet har varit att produktiviteten har ökat snabbt och snabbare än i vår omvärld.

Men, ropar vän av den nuvarande ordningen, detta måste väl vara en riktig nidbild som arbetsgivaren Teknikföretagen ger i rapporten. Svensk ekonomi går ju alldeles utmärkt även efter finanskrisen!

Det stämmer.

Men som alltfler internationella ekonomer inser beror det på att

Sverige seglat utanför de hemska rev och strömmar som hemsöker Europas ekonomi genom att vi står utanför euron. Därmed har Sverige kunnat låta kronan falla fritt när finanskrisen slagit till, och Sverige har på så sätt lyckats undvika en kris av Frankrikes, Greklands, Portugals, eller Italiens kaliber.

En liknande manöver har inga andra krisländer kunnat göra.

Men, och det är viktigt, för Sverige är detta i ett längre perspektiv lika förödande som det grekiska haveriet är i dag.

Den fallande kronan har fungerat som dopning, så trots undanhållna satsningar på infrastruktur, trots en havererad skola, har företag kunnat sälja svenska varor eftersom dessa blivit billigare genom en sjunkande krona.

Så medan dopingmedlet verkar och Anders Borg pekar på ljusa siffror beskriver realisterna en annan verklighet, den som hotar i framtiden om Sverige fortsätter förlita sig på tillfällig dopning och struntar i långsiktiga satsningar som höjer produktivitet och välfärd.

Så långt komna i resonemanget måste vi fråga oss vad regeringen vill. Vilken väg anses vara den bästa?

Det lika frapperande som tydliga svaret är att regeringen inte alls verkar vilja ha någon välfärd. Den väg man medvetet väljer är de sänkta lönernas politik och allianspartierna övertrumfar varandra i förslag om kraftiga lönesänkningar.

Men för att svenskarna ska kunna få mer i plånboken även i framtiden behövs satsningar på tillväxt, produktivitet, kommunikationer, FoU och infrastruktur, alltså allt det som alliansen dömer ut som slöseri med skattemedel.

Martin Klepke
08-796 27 06 @martinklepke