Jag skulle vilja slå ett slag för klasshat. Eller vad man nu ska kalla det.

Det finns lite för lite av den varan i dag.

Nu menar jag inte med det att man ska ge sig ut på stan och slå folk på käften. Eller morra och spotta i marken när man går förbi fint folk på gatan.

Det handlar om att det är dags att sätta ner foten och dra en tydlig rågång mellan oss och dem. Med andra ord: Nu får det ta mig fan vara nog.

Den besuttna klassens neurotiska fixering vid yta, vid pengar och status har trängt allt längre in i och förgiftat samhällskroppen. De har – nästan – fått oss att bli som dem.

De har fått många av oss att tro att våra liv i stort sett saknar berättigande och mening om vi inte har en vingård i Provence – eller i vart fall ser upp till dem som har det. Och att vi med gapande munnar ska beundra färgbilderna i tidningarnas bilagor på deras lusthus som de valt att köpa på Sardinien – med trädgården prunkande av ett blått lavendelhav.

När de lägger ut texten låter det som att de lite aningslöst så där inte begriper att en del har och en del inte har. Men jag är övertygad om att de är mycket, mycket medvetna om att stålarna sätter gränser, och att deras liv får en extra guldkant när vi står där bakom planket och fulla av avund tittar in mellan spjälorna.

Och att de är mycket nöjda med vad de uppnått när de ser att vi sitter som fån framför tv:n och tittar på när de delar ut Serafimerordnar till sina nyfödda ungar.

Den besuttna klassens framgångar har fått många av oss att tappa självförtroendet. Det har lett till att många numera betalar experter för att få de mest enkla saker gjorda på garanterat rätt sätt. Dessa coacher – som skojarna ofta kallar sig – kan ta betalt för att inreda en balkong eller ordna kvalitetssäkrade barnkalas.

Morgontidningarna har numera Livsstilsbilagor där vi får lära oss att veta hut. Och att vi ska skämmas som kommer från hem med blåvita tallrikar med gäss som flyger i plog och kopparbunkar uppsatta på köksväggen.

I sin självgodhet vill de också att vi ska anamma deras bisarra uppträdanderegler som de lanserar som ”vett och etikett”.

En av morgontidningarna har – i ett försök att vara folklig kanske – anlitat en adelsdam som talar om för oss hur de vill att vi ska uppföra oss.

Till exempel: Av någon anledning har de fått för sig att man inte ska ta av sig skorna när man kommer hem till folk.

Varför då? Blir det för intimt med bara strumplästen? Har de beröringsskräck? Tycker de att hemhjälpen har för lite att göra?

Eller regler som talar om hur och vad man ska prata om när man sitter och äter med andra människor.

Och att man när man ätit färdigt ska lägga kniv och gaffel ”tjugo över fyra” på tallriken.

Vem har bestämt det? Och när bestämdes det?

Vid kyrkomötet i Nicea år 307? Efter en omröstning där ”tjugo över fyra” vann över ”kvart i åtta”?

Som sagt: Det är dags att sätta ner foten.

Nya tider kräver nya kampsånger. Jag väljer den här, en av många pärlor ur den rika kulturskatt som vi lite mer lyckligt lottade fått med oss hemifrån:

Se nu tittar den lilla solen in igen

Släpp in den uti hjärtekammaren

Tack för ordet.

Lennart Lundquist
08-796 27 01