Nyheten om att adhd oftare förekommer hos barn födda sent på året har lett till att hela diagnosen ifrågasätts.

”Har ditt barn adhd eller är det bara omoget” var titeln på en uppföljande debatt i TV4 och i SvD ifrågasätter Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi, kunskapen runt diagnosen. Kanske det i bakgrunden i stället lurar en läkemedelsindustri som vill sälja dyr adhd-medicin, är Nilssons underliggande frågeställning.

Tongångarna känns igen, läkemedelsindustrins vinster och tesen att det sjuka inte är sjukt utan något som skapas av omgivningen hörde vi redan på 1970-talet då svår psykisk sjukdom förklarades som en ”sund reaktion på en osund omgivning” av den skotske psykologen R D Laing.

Oftast var det mamman som fick skulden till barnets livslånga utanförskap. Ingen ärftlighet, ingen hjärnskada, ingen rubbning av dopaminer utan otillräcklig kärlek från moderns sida var orsaken till psykoser. Och fler än en mammas självaktning krossades när hon förklarades skyldig till sin sons/dotters sjukdom.

När diagnosen damp i slutet av 1990-talet började användas av Christopher Gillberg ifrågasatte sociologen Eva Kärfve underlaget och hävdade med samma envishet som R D Laing att orsakerna fick sökas i det omgivande samhället i stället för hos den sjuke.

Och i dag får föräldrar höra att de curlar sina barn till utanförskap och sjukdom.

Tyvärr har vänstern alltför lätt öppnat sig för dessa läror som pekar ut uppväxt och samhällsklimat som enda orsaker, och Eva Kärfves destruktiva teser om omgivningens orsaker publicerades också logiskt nog i vänstertidningen Ordfront.

En skrupelfri läkemedelsindustri och ett blodtörstigt kapitalistiskt samhälle, eller ”etablissemang” som det kallades på R D Laings tid, är alltför politiskt korrekta munsbitar för att ifrågasättas.

Och nu är vi där igen.

Visserligen kan vi önska att alla borde bli mer öppna för de unikum som en person med adhd kan uppvisa.

Men därmed inte sagt att diagnosen inte finns.

Om vänstern återigen försöker omvandla diagnoser till politik överger de barnen som behöver hjälp och spelar i stället högerkrafter i händerna.

Det är nämligen ingen tillfällighet att diagnosen ifrågasätts just nu. I takt med att skolor har sålts ut och i takt med att samhället satsar allt mindre på grundläggande utbildning måste skolorna hitta besparingsområden.

Skolpsykologer är snart ett minne blott och kommuner sparar genom att införa ”kometprogram” för ordning och reda när klasserna blir större och lärarna färre.

Kometprogrammen, som ganska obemärkt har smugit in i en rad kommuners skolundervisning, bygger på behaviorismens teser om att forma människor med belöning och straff, en omöjlighet för barn med adhd.

Att i det läget tolka en studie över adhd-barns födelsedatum som att diagnosen inte finns är logiskt.

För tänk! Utan adhd-diagnos, vad passar då bättre än kometprogrammens teser om straff och belöning för att piska i de störande barnen lite hyfs.

Resultaten av undersökningen skulle lika gärna kunna förklaras på det sätt som överläkare Björn Kadesjö gör, att barn födda tidigt på året lät­tare kan kompensera för lindrig adhd.

Och lika gärna som att döma ut hela diagnosen kunde slutsatsen av undersökningen bli den som Lars Jacobsson, professor i psykiatri, drar:

– Dessa barn har denna problematik i alla fall.

Men med dessa förklaringar behövs fortfarande insatser. Det behövs inte om diagnosen inte finns.

Vänstern får se upp så att man inte än en gång trampar i de människofientliga spår som nödtorftigt kamoufleras som samhällskritik.

Allt är inte samhällets fel. Men samhället har en skyldighet att värna även våra mest sårbara.

Martin Klepke
08-796 27 06 @martinklepke