Jobben tog stor plats under gårdagens partiledardebatt.
Det kom dock inga oförutsedda angrepp i sakfrågan. Debatten framstod i stället mer som en positioneringens duell.
Trots det framgick den tydliga skillnaden i Moderaternas och Socialdemokraternas vägar för att skapa jobb.
Stefan Löfven framhöll satsningar på utbildning, kompetens, forskning och utveckling.
Fredrik Reinfeldt ville skapa incitament och drivkrafter.
Högre bidrag till hamburgerbarernas ägare och mindre stöd till den arbetslöse, alltså.
För många tittare, som i snart sex år undrat över logiken i att låginkomsttagare måste få mindre pengar för att vilja jobba, medan höginkomsttagare och företagsägare måste få mer pengar för att jobba var det nog många som attraherades av Stefan Löfvens raka samband: utbildning får folk i arbete.
Ett område föll dock tungt till marken. Det var frågan om vinst i välfärden.
Löfven har tidigare varit otydlig i frågan och var det än mer i dag.
Att inte ta upp den vanvård och utarmning av både vård, omsorg och kunskaper som vinst i offentligt finansierad verksamhet har skapat känns som politiskt tjänstefel.
I stället lät Löfven ämnet glida över i en kvasidebatt om verksamhet ska drivas offentligt eller privat.
Men det är inte driften som är huvudfrågan.
Det är riskkapitalbolagens rätt till vinstuttag, en ordning som efter sjunkande svenska skolresultat och vanvårdade äldre befunnits vara ett väldigt destruktivt system.
Förhoppningsvis ser S-kongressen 2013 till att Stefan Löfven någon gång kan bli tydlig på den punkten.
Nu var det i stället Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt som drev den självklara frågan att riskkapitalbolag inte ska få föra ut miljardtals kronor av de skattepengar vi tror går till lärarlöner och sjuksköterskor.
Trots att Jan Björklund, FP, i sitt försvar över varför svenska elevers skolresultat blir allt sämre som vanligt hävdade att allt är socialdemokraternas fel, så lyckades hans motståndare inte riktigt komma åt hans argumentation.
Och Löfven kunde bara konstatera:
– Det låter som om ju längre ni sitter vid makten desto mer blir saker och ting vårt fel.
Jimmie Åkesson (SD) var förutsägbar i sin argumentation att invandringen kostar pengar, och både Göran Hägglund (KD) och centerledaren Annie Lööf var överraskande bleka.
Annie Lööf som retat många genom sina upprepade krav på sänkta löner lyckades nu mest förmedla att hon ville se över väldigt mycket i väldigt många utredningar.
Inte heller Gustav Fridolin (MP) trampade igång riktigt under debatten, inte ens när miljö- och klimatfrågor debatterades.
Kontrasten mot Åsa Romsons lyckade insats vid förra partiledardebatten var markant.
