Ungdomsarbetslösheten är på de flestas läppar. Från företrädesvis borgerliga politiker och debattörer ses lösningen framför allt i lägre löner. Få utbildningar lär ut allt man behöver kunna i ett yrke. Att ha en lägre lön i början samtidigt som man ges möjlighet att lära sig yrket och få erfarenhet kan därför vara en bra väg in i arbetslivet.

Det betyder dock inte att höga lägstalöner är ett generellt hinder för unga att etablera sig på arbetsmarknaden. Det finns inget tydligt och enkelt samband mellan höga lägstalöner och hög arbetslöshet. OECD (Employment Outlook, 2006) och ILO (Global Wage Report 2008/09) stödjer hållningen att lägstalönerna inte på något direkt och ensidigt sätt kan förklara ökande arbetslöshet i olika länder.

De nordiska länderna har relativt höga minimilönebett, dvs minimilön som andel av genomsnittslön, men arbetslösheten bland unga skiljer sig ändå mycket åt mellan länderna. Det finns i internationella jämförelser ingen tydlig samvariation mellan minimilönenivå och arbetslöshet bland unga. Det finns heller inget som indikerar att minimilönebetten har ökat kraftigt under 2000-talet, vilket i så fall hade kunnat förklara den stigande arbetslösheten bland unga under samma period. I en bilaga (nr 5) till Långtidsutredningen 2011 visas att de strukturella sysselsättningsproblemen för yngre snarast minskade mellan 1996 och 2007, vilket bör återspegla att en allmän efterfrågeökning framför allt gynnar grupper med svagare ställning på arbetsmarknaden. Sett i det ljuset är det inte förvånande att arbetslösheten har ökat snabbare bland unga än totalt sett under de senaste årens lågkonjunkturer.

I debatten överdrivs ”ungdomsarbetslösheten” därför att statistik används okunnigt. En fjärdedel av alla unga är inte arbetslösa!

Arbetslösheten mäts i förhållande till arbetskraften och färre än hälften av alla 16–24-åringar deltar i arbetskraften. Situationen för 20–24-åringar, som på allvar börjar etablera sig på arbetsmarknaden ska inte blandas ihop med den för tonåringar.

2011 var i genomsnitt 59 procent av alla 20–24-åringar sysselsatta och 13 procent var arbetslösa. Hälften av de sysselsatta 20–24-åringarna – 30 procent av alla i den åldersgruppen – var tidsbegränsat anställda. Häri ligger förmodligen en del av förklaringen till den höga arbetslösheten i gruppen, eftersom tidsbegränsat anställda blir arbetslösa oftare än fast anställda. Det är inte nödvändigtvis att få det första jobbet som är svårt för unga, att få kontinuitet ser ut att vara en viktig del av problemet.

En gymnasieutbildning är i dag att betrakta som ett minimikrav för nytillträdande på arbetsmarknaden. Därför är det ett allvarligt problem att så många inte fullföljer gymnasiet. Frågan är om problemen ska lösas genom okvalificerade låglönejobb och hur de som i unga år, hjälpligt upplärda, börjar i ett okvalificerat jobb ska klara sig ett helt arbetsliv på en föränderlig arbetsmarknad. Vi förespråkar i stället att alla unga ges tillgång till bra utbildning.

Anna-Kirsti Löfgren
LO-ekonom, enheten för ekonomisk politik och arbetsmarknad